lördag 30 april 2016

Sista April...





Fotograf; Mini

Solen skiner ute så det bådar gott för dagens väder.
Vi ska ju fira Valborgsmässoafton och sjunga in våren.
Och elda den stora brasan.
Men tur är att inget av det är mitt ansvar.
Jag behöver bara gå ditt och skåda spektaklet.
Alltid lika spännande att se om dom får fyr på brasan.
Vissa år har det faktiskt inte gått (vi var ju alltid där när barnen var små).
Nu för tiden brukar jag vanligtvis inte gå till brasan.
Det var många år sedan barnen började gå dit på egen hand.
Men det blev annorlunda när tjejerna flyttade.
Mini vill inte gå dit ensam så jag offrar mig och följer med honom.
Detta är andra året på raken nu.

Under  förmiddagen får jag hem min charmante Mini.
Vi ska ju fira denna dag tillsammans.
Känns mysigt att få rå om honom lite mer fast det är hans pappavecka.
Vi ska äta gott och mysa innan vi går bort till brasan.

Nu har jag valt mat utifrån vad Mini tycker om.
Vi ska grilla kött som jag la i marinad i Torsdags.
Så blir det grillad majs samt grillad baconlindad sparris.
Hasselbackspotatis.
Å så tsatsiki, som jag skulle ha gjort igår men insåg nyss att jag glömt att göra den.
Har tagit fram allt som behövs och ställt det på diskbänken så det blir att göra tsatsiki när jag skrivit detta inlägg.

Igår ringde min kurator och talade in ett meddelande på svararen.
Hon hade fixat så att det är min läkare som ska ringa mig i stället för den där vilt främmande läkaren/mannen som jag fick min telefontid med.
Tycker inte att det ger något när en vilt främmande läkare ringer och ska diskutera medicinering.
De flesta säger bara att fortsätt som du gör, vi ändrar ingenting.
Sen brukar dom inte veta ett skvatt om mig, det finns inget riktigt engagemang så jag är glad att jag slipper såna värdelösa samtal.

Jag behöver diskutera den tablett jag började med i Januari som fått mig att tappa så mycket hår (kul biverkning va...not).
Det är inte roligt att borsta genom håret då stora sjok av hår följer med.
Nu har det/håret dessutom börjat gå av.
Å jag har liksom inte lust att bli flintis bara för att äta en tablett som ändå inte gör någon verkan.
Å då behöver jag prata med min egen läkare.
Sen behöver jag få mer medicin utskrivet, bla stesolid och det gör sällan läkare man inte träffat och som inte brytt sig om att läsa in sig på mig.

Så kontentan är att jag är glad att min kurator fick till en ändring så att det blir rätt läkare som ringer mig.

I går så tog jag det bara lugnt.
Jag kände mig mer trött och utmattad än vanligt, hur man nu kan känna då det är mitt normala liv att alltid uppleva det så.
Den enda gången jag gick ut var när jag slängde sopor och hämtade in posten.
Jag kröp i säng tidigt och låg länge och tittade på tv innan jag lyckades somna.
Tyvärr vaknade jag 02.50 som vanligt.
Låg ändå kvar och dåsade några timmar.
Bara synd att det aldrig blir mer riktig sömn än så.
Men jag är van...

Ha nu en skön Valborgsmässoafton alla fina!

Kramen om!




fredag 29 april 2016

En intensiv dag...





...var det igår för mig.
Under förmiddagen tvättade jag en maskin som jag alltid gör Torsdagar när Mini är hos mig.
Sen vispade jag ihop pannkakssmets som jag gräddade.
Gjorde ganska så många då jag lovat att Midi ska få med.
Hon frågade innan hon flyttade om jag kunde grädda pannkakor åt henne så att hon kunde ha i frysen.
Och som den goda moder jag är så gick jag givetvis med på det.

På eftermiddagen mötte jag upp Mini efter skolan inne i byn.
Vi åkte ut till Jysk, Rusta och Willys och shoppade i alla tre butiker.
Mini fick två nya kuddar till sin säng samt ett nytt bäddset.
Jag shoppade upp hygienartiklar såsom duschcréme osv på Rusta.
Plus lite annat smått och gott som behövdes hem.
Och slutligen handlade jag på Willys.
Dom hade en del varor till bra pris som jag var ute efter.
I vanliga fall handlar jag ytterst sällan på Willys då det är ganska så krångligt för mig att ta mig dit.
Det är ju det där att jag inte har egen bil.
Hade jag haft det så hade all handling varit mycket lättare för mig.
Men nu är det inte så...

Tur är i alla fall att jag hade bärhjälp för det är en bra bit mellan butikerna och busshållplatsen.
Vi var lite trötta i armarna när vi tagit oss dit.
Buss in till byn och så byte av buss innan hemfärd.
Och sen bära från bussen hem.
Det i sig är aningen för långt när man bär tungt men det var bara att kämpa på.

Väl hemma var vi jättehungriga (klockan hade hunnit bli nästan 17.30).
Mini fick äta pannkaka med sylt och grädde.
Själv åt jag västkustsoppa och ett härligt grönt Granny Smith.

Efter middagen kollapsade jag fullkomligen och sa till Mini att nu dröjer det länge innan jag besöker dessa affärer igen (det var ett år sen sist).
Det var pinpackat med folk och det är så tröttande och så liksom sticker det i min hud
när jag är uppe i så många okända människor.
Det är som att jag känner av deras mående och det är inte så roligt för mig.

Nu är det i alla fall Fredag och jag ska vila, vila och återigen vila.
Det har varit två turbulenta dagar på olika sätt.
Nu behöver jag lugn och ro för återhämtning.

Mini växlar boende idag men kommer tillbaka redan i morgon.
Vi ska ju fira sista April tillsammans, eller Valborgsmässoafton som man nog säger i andra delar av landet. 

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!








torsdag 28 april 2016

Ett av de jobbigaste...





...samtalen ever hade jag igår.
Tröstar mig med ett foto på Älskade E;s fina hus i Eden.
Det är inbjudande och rofyllt.
Och det är vad jag behöver nu, något som ger mig ro och stillar min irrande, sargade själ.

Tillbaka till samtalet.
För en tid sen så hände det något väldigt traumatiskt och chockerande för mig.
Det var så gräsligt jobbigt att jag valde att trycka ner händelsen längst ner i ryggsäcken och inte tänka på det förrän jag hade samtal och som ni vet har det ju dröjt länge sen jag var där sist.
Nå denna händelse har jag valt att inte skriva om här i bloggen.
Dels för att jag inte orkat tänka på den och dels för att det blivit för personligt.
Visst jag har en ganska så öppen blogg men det mest personliga behåller jag för mig själv.

Det som hände har hjälpt till att jag varit så under isen de sista månaderna.
Ångesten har eskalerat och jag har dragit mig undan mer än vanligt från andra människor.
I går var det dax att gräva i ryggsäcken och lägga händelsen i dagsljus.
Och det var mer än jobbigt, det var super-mega-tufft.
Jag har nämligen inte berättat det för någon, inte ens Älskade E.
Och sen behöva klä det i ord och erkänna för mig själv att det verkligen hände var bland det jobbigaste jag gjort på länge.

Tårarna rann när jag berättade men någon riktig gråt blev det inte trots att hela mitt inre skrek åt mig att släppa taget och låta det komma.
Hör mig själv hur jag ganska monotont berättar vad som hänt, och samtidigt så kändes det som jag stod vid sidan om mig själv och tittade, att jag inte riktigt var närvarande i mig själv.

Å sen blev det att bryta ner allt in i minsta detalj.
Kuratorer älskar att dissekera händelseförlopp även om man själv som patient tycker att det är svinjobbigt. 
Men så gjorde vi och sakta men säkert gick vi in och genom hela händelseförloppet och hon förklarade min reaktion, mitt sätt att se det och hur jag har mått sen dess.
Och vad jag inte skulle lägga mig själv skyldig till då det inte egentligen handlade om mig och mitt sätt utan om någon annans som överskred normala gränser.

Å så gick vi genom mitt eget sätt, mitt normala jags ständigt återkommande tanke som alltid ger mig själv skulden;

Hade inte jag gjort, sagt, agerat så hade det aldrig hänt!

Jag förstår det rent logiskt att det inte är mitt fel när andra människor agerar irrationellt och gör saker som inte är tillåtna men emotionellt är det annorlunda för jag har känt så i hela mitt liv, från jag växte upp med min mamma, under mitt äktenskap och en stund senare och tydligen fortfarande.
Det är svårt att lära en gammhund gå i  band sägs det och det är svårt att ändra sitt emotionella tänk som varat en hel livstid.

...men  jag måste försöka för min egen sinnesfrids skull.

Så det var en mycket slagen och knäckt Millan som gick därifrån.
Helt och fullkomligt slut på.
Psykiskt nerbruten men med verktyg att jobba med.

Promenerade hemma och väl där sjönk jag in i dimman av total orkeslöshet.
Fick massor av timmar själv då Mini gick på byn med Midi och kom hem väldigt sent men jag hade åtminstone tid att ordna till ansiktsdragen tills han kom hem.
Då satt vi länge i köket och bara pratade.
Jag kände mig mer förankrad, mindre rotlös när jag satt med mitt hjärtas guld.

Sen blev det dax för sängen för klockan blev sen och idag är en ny dag, en helt annan dag är igår.

Ha en toppendag alla fina!

Kramen om!









onsdag 27 april 2016

Samtal och den svåra konsten att vara en fungerande människa...






Ute är det mulet, totalt igenmurat.
Har svårt att tro att solen ska visa sig idag.
Det ser mer ut att bli regn eller snö.
Tja jag lär märka.

Har samtal idag så planen är att gå till och från.
Det blir väl ca 7 km så då kan jag känna mig nöjd rent motionsmässigt.
Men skulle det vräka ner någon slags nederbörd så tar jag bussen, åtminstone på vägen dit.
Blir ju inte så trevligt om jag skulle sitta helt genomsur under samtalet.

I går minns jag knappt vad jag gjorde mer än en kortare promenad.
Hade en aningen desorienterad dag.
Å så kan det bli emellanåt. 
Trots att det sägs vara vår känner jag mig mest bara trött och utmattad.
Känner inte av den där lilla gnistan inombords som jag brukar få så här års.
En av mina diagnoser är trötthetssyndrom och det känner jag verkligen av, hela tiden.
Min depression tycks inte gett sig än.
Frågan är om det någonsin kommer att gå över.
Jag har ju så fint kallad recidiverande depression, vilket kort och gott betyder återkommande depression.
Jag upplever att depressionen/erna breder ut sig alltmer under året och jag får kortare och kortare återhämtningstid, den tid då jag mår lite bättre, dock aldrig helt bra.
Så har jag tydligen några diagnoser till men kommer inte ihåg vad det kan vara förutom grava sömnstörningar.
Kan möjligen handla om all ångest som river och sliter mig i bitar (kommer inte ihåg allt som brukar stå i mina läkarintyg).
Märker när jag skriver hur förtjust läkare är att skriva diagnoser...

Ser med tillförsikt fram emot när utredningen börjar, en så kallad fördjupad medicinsk utredning.
Funderar hela tiden hur dom på max två dagar, mest troligast en dag ska kunna komma fram till om jag har arbetskapacitet och i fall dom nu tycker det, hur man bäst kan få mig att återgå till arbete.

Själv VET jag att jag ingen arbetskapacitet har.
Jag orkar inte ens ta hand om mig själv särskilt bra för att inte tala om mitt boende där det hela tiden är göranden som jag blundar för då jag inte har energin att åstadkomma något vettigt.
Jag är ganska så kraftlös och har en lång, lång startsträcka innan jag klarar av att göra något som jag borde.
Och oftast blir det ändå inte av.
Minnet är uselt och koncentrationen är lika med noll.

Jag har vissa saker jag alltid gör som att diska undan (men har aldrig mycket disk), tömma diskstället och bädda sängen, det går av sig själv.
Så kommer vi till att duscha och tvätta håret.
Jag måste tvinga mig till att ställa mig i duschen och när jag väl gjort det är jag helt slut efteråt.
Å då ska vi inte tala om hur det blir när jag tvättar håret.
Vilket jag då inte gör särskilt ofta, max en gång i månaden.
Nu har jag tur som inte har flåtigt hår men ändå.
Hela dagen är helt körd när jag tvättar håret, då orkar jag verkligen inte mer.
Så det får jag oxå tvinga mig till att göra.

Tvättar kläder gör jag max en gång per vecka och ibland inte ens det men när jag har Mini hos mig tvättar jag alltid på Torsdag då jag inte vill skicka med honom skitiga kläder till sin far.

Lagar mat gör jag när jag har Mini hos mig men aldrig varje dag.
Lagar oftast mycket mat så att det blir några restdagar ( och resten fryser jag ner).
Sen kan det lika gärna hända att jag tar fram något färdigt från frysen.
Under mina ensamveckor lagar jag i princip aldrig mat.
Lever mest på rester då (fördelen med att alltid laga för mycket mat).

Min ensamvecka går mest åt till återhämtning så jag kan vara en så bra mamma jag bara kan under Miniveckorna.
Å sömnen strular alltid, sover aldrig längre än 3 timmar per natt.
Hur ska man orka leva i längden då, fungera som människa?

När jag ska gå ut på promenad gör jag det helst så tidigt på morgonen att ingen annan är ute.
Å jag blir så slut på att det inte blir mycket mer gjort den dagen.
När jag handlar gör jag det oftast så tidigt på morgonen som möjligt så jag slipper andra människor.
Tycker det är så jobbigt med folkmassor.
Umgås med vänner händer i princip aldrig för jag orkar inte med den sociala biten, den är för tärande (men Bedas besök fungerar bra då det max handlar om någon gång i veckan och då bara ca 1 timme).
Pratar hellre i  telefon då jag kan avsluta när jag känner mig trött.
Så jag har blivit asocial, eremit.
Umgås bara med mina barn, träffar någon utanför hemmet när jag går på samtal, träffar läkare osv.

Så jag kan på intet sätt säga att jag har arbetskapacitet.
Man måste orka med sig själv oxå.
Har ingen lust att gå genom ett rehabiliteringsår som jag var tvungen att göra innan jag blev helt sjukskriven igen.
Det var det värsta jag varit med om och det knäckte mig totalt.
Jag kraschade igen, så det var verkligen inte värt ett vitten i mina ögon.
Hur många gånger kan man krascha som människa och ändå lyckas ta sig upp på benen igen?
Kan säga att det blir svårare och svårare för varje gång...


Ha det bäst alla fina!

Kramen om!













tisdag 26 april 2016

När stormen bedarrat...





...är det inte barmark längre.
Attans att vi måste ha detta Aprilväder.
Hade gärna sluppit.
Men förmodligen har det tinat bort till 1;a Maj även om det hänt att vi fortfarande haft snö på marken då.
Trots att jag vet att detta kan hända blir jag ändå nedslagen och vemodig.
Min psyke behöver vår nu.
Och den kom liksom av sig för en stund.

i går hade jag sk fastedag så jag åt en tallrik Västkustsoppa och ett härligt grönt äpple.
Mini fick rester sen i Lördags så han år hemgjord klyftpotatis, fläskfilé i portersås, sallad och svartvinbärsgelé.
Sa till honom att det där var en härlig Måndagsmiddag...inte helt fel va?
Och han höll med mig.
Min middag var det inget fel på men  Minis såg godare ut.

Idag ska vi äta spagetti och köttfärssås och sallad.
Tog upp en bytta köttfärssås från frysen igår.
Ibland kan jag ...minnas.
Vanligen inte.

Som när jag satt på bussen igår med Mini.
Jag tryckte för att kliva av.
När bussen stannade så satt jag bara där och kollade en kille som försökte knöka sig ut.
Och jag satt kvar tills Mini säger;

-Men mamma ska du inte kliva av här?

Oops vad brått jag fick.
Så man kan väl lugnt säga att något minne har jag inte.

Å att vara utan minne leder oftast till en massa goa skratt.
Alltså barnen och Älskade E brukar skratta åt mig och det bjuder jag på.
Blir inte ens en gnutta stött och skrattar gärna med.
Men jag undrar emellanåt vad som händer i min hjärna.

I övrigt har jag inga direkta planer för dagen.
Men i morgon måste jag i väg.
Kuratorn ringde igår och bokade in mig på en tid i morgon.
Så det blir att gå in till byn då.
Under förutsättning att vädret sköter sig.
Blir det illa väder tar jag bussen.

Ha nu det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 25 april 2016

Snöstorm...






Jaha det var den våren det.
Nu är det snöstorm ute.
När jag tittar ut från mitt köksfönster är hela världen förvandlad.
Det är vitt överallt.
Bara på den stunden som jag var på hemväg och tog fotot tills nu är allt förändrat.
Ja men jisses så det kan bli.
April, april, jag kan lura dig vart jag vill och visst stämmer det, igår trodde jag att våren äntligen var här, idag tror jag ingenting.

Gick iväg tidigt i morse.
Skulle handla.
Det började snöa lite lätt.
När jag kom ut från affären så stormade det och snön vräkte ner.
Det gör den fortfarande fast ännu värre.
Å himla kallt var det oxå.
Nordanvind och snöstorm säger väl allt.

Nu går jag inte ut mer för idag.
Inte frivilligt i alla fall, möjligen under pistolhot men jag lever ett så lugnt liv att det sistnämnda knappast skulle vara troligt.

Helgen har varit lugn och skön och jag och Mini har haft det så mysigt.
Vi  har båda varit lite tröttare än vanligt eller jag är ju alltid trött så det är väl egentligen Mini som varit tröttare än vanligt.
Vi har ätit gott och njutit av helgen.

Kom på att jag kanske uttryckte mig lite galet igår när jag skrev om hur det är för Mini hos hans pappa på helgen rörande frukost och så.
Det är inte Mini och pappans fästmö som sover så länge, det är pappan med fästmö som gör det.
Mini vaknar som senast vid åttasnåret men brukar ligga kvar och pyssla med paddan eller mobilen i sängen till fram emot tio.
Han ids inte vänta tills de andra vaknar så han går upp och gör sin egen frukost.
Så det är ganska så olikt jämte när han är hos mig.
I övrigt verkar han överhuvudtaget inte umgås särskilt mycket med sin pappa eller fästmön när han är hos dom.
Han håller sig mest på sitt rum.
Lite tråkigt tycker jag att det inte finns något engagemang från de vuxnas sida särskilt när Mini är en så lättsam, härlig och mysig kille.

Nu kan ju jag varken styra eller bestämma hur min x-make bör engagerar sig som pappa,  men jag tycker att det är ledsamt och tråkigt att höra, för det handlar ju om att Mini ska ha det bästa möjliga som vi föräldrar kan uppbringa (tycker jag som mamma i alla fall).
Det är kanske därför han är så sprudlande pratsam när han kommer till mig.
Han har varit tyst en vecka...

Fördelen när han bor hos sin pappa är att han har gångavstånd till skolan.
Hos mig måste han åka buss.
Å så bor flickorna nära så han kan umgås en del med dom.
Å det är ju positivt tycker jag.
Mina barn är väldigt tighta tillsammans.
Det har alltid varit så.
Dom är inte bara syskon, dom är bästa vänner oxå.
Å Mini får alltid vara med trots att han är 5 respektive 7 år yngre än sina systrar.
Det bandet dom har till varandra värmer mitt mammahjärta.
Det är så härligt att se.

Nu ska jag dricka mer kaffe och läsa lite bloggar.

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!












söndag 24 april 2016

Kokar ägg...





...det är ju snart helgfrukost.
När Mini är hos mig äter vi alltid frukost tillsammans under helgen.
Det är väl enda gångerna jag njuter av frukost, när jag får dela den med Mini.
Är ju egentligen ingen frukostmänniska men det finns undantag.

När han är hos sin pappa äter dom aldrig frukost ihop mest för att hans pappa och fästmön oftast sover till en bra bit efter 12.
Det gör ju aldrig jag, sover så länge alltså.
Tycker att man åtminstone på helgen kan njuta av att vara tillsammans.

Jag brukar ha gott bröd, pålägg (oftast ost), mjölk, kokt ägg med kaviar, en tallrik frukt, något gott, kaffe (givetvis), smörgåsgurka och tja, vad jag har hemma.
Tycker det är så mysigt att sitta länge och njuta av en god frukost och man hinner prata en hel del.
Jag tycker så mycket om att prata med Mini, han är en så mogen och härlig kille med många funderingar.

I går hade vi en lugn dag.
Efter min långa morgonpromenad orkade jag inte så mycket och så var jag givetvis väldigt trött men någon siesta blev det inte trots att jag lång i sängen lite nu och då.
När jag verkligen behöver en siesta fungerar det aldrig.
Typiskt!

Midi ringde på eftermiddagen och ville berätta om Fredagens fest och utgång.
Hon hade haft en mycket lyckad kväll och det är alltid skoj att höra.
Lite trött bara och det kan man ju räkna med om man jobbat hårt hela veckan, gått ut på krogen och så blir klockan väldigt sen innan man lägger sig..
Gillar att hon ringer lite nu och då och berättar läget.
Hon är väldigt trygg och öppen mot mig, kan berätta vad som helst.
Det är härligt att ha en sån relation.
Och så får jag oftast höra något skvaller om syskonen.
I och för sig är alla tre likadana, jag får alltid höra om något av vad de andra haft för sig.

I går fick jag höra att Mini bestämt sig för att fira Sista April hos mig.
Men han hade inte sagt det till mig.
Det har varit lite lösa funderingar då han är hos sin pappa då och dom ska till stugan och han vill inte följa med.
Flickorna ska ha fest så där kan han inte vara.
Sa sist han var hos mig att jag inte har några planer så vill han så kan han vara med mig.
Vi äter lite god mat och så går vi bort till brasan.
Han skulle fundera på det...

...och sen har jag inget hört förrän Midi sa det till mig igår.
Ja ni ser...

I dag är jag i samma dilemma som i Fredags.
Jag kan inte komma på vad jag ska laga för middagsmat.
Nu är det inte så att frysen är tom.
Där finns massor att välja men det är just det, att välja som ibland blir svårt.
Glömde att ta fram något igår så nu sitter jag här i valet och kvalet.
Men det löser sig med all säkerhet.
Får väl fråga Mini vad han är sugen på.

Nu har jag dukat för frukosten så jag ska se om Mini är vaken.

Ha en riktigt go dag alla fina!

Kramen om!

Ps. Om någon undrar så är det vackra stillsamma fotot från Båstad.
Fotade det när jag var där för några somrar sen.


lördag 23 april 2016

På promenad, tjugo över fyra i morse...






Vaknade tidigt och försökte somna om men då satte lillgrabben nere i gång att vrålskrika så jag gav upp.
Klädde mig och bestämde mig för att det fick bli en promenad i stället.
Man blir ju tokig av att ligga i sängen och inse att det är lönlöst att försöka somna om
Kanske väl tidigt för en promenad (04.20), det var bara jag och tidningsbudet som var ute.
Tänkte att han tror nog att jag är på väg hem efter en sen efterfest, men så fel han hade haft i såna fall.
Det blev 1 1/2 timme ute.

Nu har jag väl gått väck chokladbollen jag åt i går.
Ville överraska Mini med något gott så jag gjorde chokladbollar.
Det var länge sedan jag gjorde något bakverk här hemma.
Å chokladbollar är ju smidigt och enkelt att göra.
Självklart åt jag en oxå när vi fikade.
Fattas bara annat.
God var den i alla fall, mycket god till och med.
Men jag stoppar så sällan i mig sötsaker så det var väl därför den kändes sådär extra god.

Nu sitter jag med den goda första koppen kaffe för dagen.
Inne är det varmt och skönt.
Ute var det lite kyligt.
Det känns härligt att veta att Mini sover gott i sitt rum.
Känslan när han är hos mig är näst intill obeskrivbar.
Jag njuter fullt ut.

Vad dagen bär i sitt sköte vet jag inte.
Kan direkt säga att jag nog kommer att vara trött.
Men jag kan alltid försöka sova siesta.
Även om det sällan fungerar.

Mini har nog inga särskilda planer heller.
Han var otroligt trött igår.
Haft en tuff vecka bakom sig.
Det märktes väldigt väl.
Han var inte lika pratig som han brukar vara, han låg i sängen och slappade.
Jag tror inte han var uppe så länge.
Å till veckan har dom minst tre nationella prov att se fram emot.
Jag känner för honom för det är slitigt att man hela tiden måste prestera i skolan.
Skönt att det är helg så han får vila upp sig lite.

Nu får ni ha en bra dag alla fina!

Kramen om!





fredag 22 april 2016

Så har vi Fredag...





Det är grått och tråkigt ute.
Aprilväder.
I går gick jag iväg in till byn för att handla.
Det regnade hela vägen till affären.
Jag handlade och missade bussen hem med två minuter så det blev att traska hem oxå.
Döm om min förvåning då solen började skina lite lätt.
Inget regn föll..

Väl hemma så packade jag upp och sen fick jag frossa.
Fy så jag frös.
Jag hade en långärmad polotröja, en långärmad varmare tröja, ett par byxor, ett par sockar, ett par raggsockar, vantar på händerna, morgonrock och en varm skön pläd på mig i sängen.
Och ändå frös jag så jag nästan skallrade tänder.
Frossan kom sig väl från att jag blev dyngblöt på väg till affären och hann inte torka upp innan jag kom hem.

Jag åt en tallrik het spenatsoppa på eftermiddagen.
Det blev lite bättre en kort stund men sen frös jag lika mycket som innan.
Så det är vad jag gjorde igår, frös!

Idag tror jag att jag väljer att hålla mig hemma men vem vet vad som händer.
Tror att jag behöver vila kroppen från promenader.
Det har blivit en del i veckan.
Känner mig sliten i kroppen.

Hade invägning i morse.
Jag har nu gått ner 15.1 kilo.
Det är 3 månader sen jag började med 5:2.
Inte illa alls med tanke på att det inte kräver så mycket arbete av mig mer än hålla fastedagarna och äta måttligt de andra dagarna.
Nu har jag dessutom kommit igång med motion.
Sånt jag inte klarar av över vinterhalvåret.
Visst promenerar jag då oxå men bara när jag verkligen måste, när jag ex inte har pengar på busskortet.
Det är lite lättare att ta mig ut nu då man inte måste bylsa på sig en hel massa kläder för att inte frysa ihjäl.
Men jag måste ändå ta det lite lugnt, ha vilodagar för jag  har egentligen inte den 
energin (det märks när jag kommer hem efter en promenad för sen orkar jag inte göra mycket mer).
Men jag försöker så gott jag kan.

Sista veckan har det blivit ungefär 6.5 timmars promenad.
Jag går helst ut innan 06 för det är skönare att vara helt ensam på stigen.
Men det är ju jag och mina nojor.
Tror jag börjar lida av social fobi då jag i högsta mån jag kan undviker andra människor.
Vad vet jag, det kanske är så.

I dag får jag som jag skrev i går hem min ljuvliga Mini.
Å så härligt det känns.
Det blir som mer liv här hemma även om nu inte han är bullersam av sig, det är känslan det sitter i.
Funderar på vad jag ska laga till middag men jag har ännu inte kommit på vad det kan tänkas bli.
Någon gång i helgen ska jag i alla fall grilla majskolvar.
Jag fick ett paket som gåva från den affären jag ofta handlar på så den la jag givetvis ner i vagnen i går.
Till det blir det nog fläskfilé (har jag färdigt i frysen), portersås (finns oxå färdig i frysen)
och någon form av potatis.
Men jag tror att det blir morgondagens middag.
Så det återstår att fundera lite mer över dagens...

Ha nu en strålande dag alla fina!

Kramen om!




torsdag 21 april 2016

Mini och lite annat...





Godmorgon världen!

Idag låg jag kvar i sängen trots att jag vaknade väldigt tidigt.
Vissa morgnar är det stört omöjligt att kliva upp.
Hela kroppen skriker nej, ligg kvar.
Så det gjorde jag och missade dagens plan.
Vilken var att gå tidigt till affären för lite helghandling.

Irriterande, när det inte blir som jag tänkt men ibland är det bättre att lyssna på kroppens signaler än att bruka våld på den.
Får se om jag ändå promenerar in till byn och handlar även om klockan är senare.
Hade varit skönt att göra det redan idag så har jag hela dagen fri i morgon.

I morgon får jag hem Mini, det är dags för mammavecka igen.

Detta skrev jag om honom när han fyllde år sist och jag menar vartenda ord djupt från själens inre;

Snart är klockan 12.43 då jag gav liv åt mitt sista barn, min son Mini. Han har berikat mitt liv med en enorm glädje och kärlek . Han är en otroligt fantastisk ung kille, någon som får min normalt irrande själ mer rotad än rotlös. Han är en gåva som jag för evigt är tacksam över. Det är en pur och odelad glädje att få dela hans liv och hans tankar. Han är min sagoprins i en värld utan sagor. Han håller mitt hjärta fånget för evigt! Jag älskar honom så!

Det ska bli väldigt gott att ha honom hemma hos mig igen.
Å så vet jag att veckan bara kommer att svischa fram.
Som den alltid gör när han är här.

Den sista veckan har egentligen gått väldigt fort.
Varför vet jag inte, mina ensamveckor brukar vanligen kännas långa och sega.
Å så är jag inte riktigt sams med mig själv.
Jag känner mig så extremt trött för att ha gått in i våren.
Så trött att jag blir sängliggande hela dagar.
Hade en sån dag igen igår, efter morgonpromenaden ( som jag inte tänkt gå men gjorde ändå) så rasade jag ihop i sängen och kom knappt ur den på hela dagen.
Vårtrötthet kanske?
Som om det inte borde vara nog med höst-och vinterdepression.
Något är det i alla fall.
Jag brukar vara lite mer livfull när våren gjort sitt intåg men nu känns det mest bara blä.
Det är då i sanningens namn inte lätt att bli klok på sig själv.

I övrigt visar sig inte vädret från sin bästa sida.
Det är grått, grått och grått.
Ser inte ut att bli minsta gnutta sol idag.
Nähä, då får det vara så då.

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!




onsdag 20 april 2016

Promenad och trötthet...





Jag gick ut på en promenad runt sjön i går morse.
När jag kommer in på Hälsans stig möts jag av den här skylten som visar vilka som sponsrar promenadvägen.
Det är en del lokala företag som gör det.





Vid den här grillplatsen har vi grillat flertalet gånger när barnen var mindre.
Det var så mysigt att ta med gott att grilla, kaffe, dricka, fika och låta barnen rasa av sig runt omkring.
Det var på den tiden jag levde i äktenskap.
Det finns flera grillplatser runt sjön men den här gillade vi bäst.





Den lilla bron över ån.
Där har mina barn plaskat många gånger.
Givetvis när vi vuxna inte varit med.
Det hände en och annan gång då dom kom hem fullkomligt sjöblöt och fick erkänna färg.
Det var alltså inte tillåtet att gå till ån på egen hand och särskilt inte bada i den.





Och tro det eller ej, så ligger det fortfarande snö kvar i den här delen av promenaden.
Hade trott att allt skulle ha tinat bort vid det här laget men inte då.
En syn jag mötte lite här och där på min sida av sjön.





Men det är onekligen vackert här.
Och ännu vackrare blir det när vårens grönska börjar spira.
Hälsans stig används frekvent av motionärer.
Jag känner igen många när jag tar min promenad här.
Jag hade tänkt att gå ut nu på morgonen men det blåser nåt fruktansvärt så jag hoppar över den idag.





Det är som sagt mycket vackert där och på min sida av sjön går man genom skog.
De enda gångerna jag väljer bort att promenera här är sena, mörka höstkvällar.
Den är nämligen inte upplyst på min sida, man går i kolmörker och det känns inte så roligt så det håller jag mig borta från.

Jag är inte mörkrädd på något vis men vill gå där det finns gatlampor då.
Det är ju trevligt att se vilka man möter i stället för att känna sig påsmygen i mörkret.
Går ni ut på mörka kvällspromenader under senhösten?

I övrigt var gårdagen jättetung.
Jag var så in i nordens trött efter morgonpromenaden så jag låg i sängen hela dagen.
Orkade inte sitta uppe mer än korta stunder.
Det var alltså en sån dag.
Önskar ibland att dom inte fanns men måste acceptera att detta är mitt normala jag.
Som jag var förut kommer aldrig igen, inte för att jag egentligen vill få tillbaka den allkonstnären som jonglerade 50 bollar i luften samtidigt.
Nej, henne vill jag inte ha tillbaka men jag önskar att jag hade mer normal energi.
Att energidepån ständigt fylls på och inte som nu tar slut direkt då jag aldrig lyckas fylla på den.

Man kan ju alltid önska, eller hur?

På tal om Älskade E som jag skrev om i mitt förra inlägg.
Dom har köpt hus i Spanien men dom ska inte flyttat dit.
Hon bor fortfarande kvar i Eden och tänker fortsättningsvis göra det.
Huset i Spanien blir till en början ett semesterhus (särskilt under vintern här).
Älskade E har fibro så hennes kropp mår bättre i värmen.
Flytta för gott gör dom kanske när dom blir pensionärer och det är mer än 20 år dit.

Nu får ni ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!











tisdag 19 april 2016

Världens bästa...





...Beda ringde i går och frågade om hon kunde titta in på sin lunch.
Sa okej men jag har tyvärr inget kaffe eller mjölk att bjuda på (drack det sista på morgonen).
Hon köpte med sig kaffe och mjölk så direkt när hon kom gjorde jag i ordning perkolatorn så vi kunde dricka kaffe.
Hon är i sanningens namn en mycket god vän.
Vi hade som vanligt trevligt.
Det blev en del skratt och en del allvar.

På eftermiddagen gick jag bort till affären och handlade lite.
Bara lite frukt, bröd och så hade dom bra pris på ost (39.90) så det blev en stor bit.
Så gick jag hemåt.
Det var skönt att komma ut en stund även om promenaden inte blev så lång, bara alldeles lämplig.

Väl hemma så bar jag in allt från biblioteket som ska läggas in i garderoben i gästrummet.
Ett steg i rätt riktning.
Men mer än så blev det inte.

På kvällen hade jag tre mycket trevliga samtal.
Först med Mini, så med Midi och efter jobbet (21.15) så ringde Maxi och vi pratade bort en bra stund.
Kan konstatera att alla mina barn mår bra och trivs med livet.
Å det var härligt att höra deras röster som alltid.

Det svåra med att få tag på flickorna är att dom båda jobbar inom vården.
Alltså dag, kväll och helg.
Å jag har ingen aning om hur dom jobbar.
Har förmågan att ringa under arbetstid och då går det ju inte att prata.
Ibland berättar dom om arbetstider men med mitt minne så kommer jag aldrig ihåg vad dom sagt.
Har man flytande kola i hjärnan så har man.

Å idag tidigt i morse så åkte Älskade E med pojkvän till Spanien.
Dom har ju köpt hus där så nu ska dom dit och fixa i ordning.
Dom ska inte bo där permanent utan använda huset när vädret i Sverige är för tråkigt.
Lastbilen med möblemanget dyker upp på Torsdag så det blir väl egentligen ingen riktig semester för dem.
Det blir att jobba hårt och få allt på rätt plats.
Så nu blir det en pratpaus på en 16-17 dagar för oss.
Det kommer att kännas konstigt då vi vanligen pratar varenda dag med varandra.
Ibland t.o.m fler gånger än så.
Men tiden går fort och vips är hon hemma igen.
Ska bli spännande att höra hur det blev i huset.

Solen skiner så jag får se vad jag hittar på idag.
Det kanske blir en promenad, vem vet vad dagen har i sitt sköte.
Något samtal på psyk blir det ju inte då dom avbokade i går.
Jag får se när hon blir frisk igen, ringer och bokar in nytt samtal.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


måndag 18 april 2016

Gäspig som ett tok...





...med tårarna rinnande utmed kinderna.
Men nej, jag är inte ledsen, jag gäspar så att truten nästan går ur led och då rinner tårarna.

Riktigt ledsen däremot är jag ofta men tro inte att tårarna rinner då.
Nej, jag gråter ytterst sällan, det är som mitt inre frusit ihop och jag inte längre har tillgång till känslor som gråt.
Jag är duktig på att stänga ner, bli mer zombielik.
Ibland tror jag att när jag väl börjar gråta så kommer jag aldrig att sluta.
Så här har det varit i stort sett sen 2007 då jag gick in i väggen.
Bara korta stunder sen dess har jag fungerat "normalt" och kunna gråta.
Med åren har jag märkt att när jag fasar in en ny tablett har jag kunnat känna mig gråtmild men mer än så har det inte blivit.
Ingen som jag gått och pratat med har lyckats att få mig att tina upp.
Visst jag har suttit med tårar under samtal men ingen riktig gråt.
Det tar bara stopp!

Har ni lätt för att gråta?

I dag skiner solen lite lätt, men det är molnigt.
Tror inte jag ska gå ut på promenad idag.
Känner mig så slut efter förra veckans promenerande.
Det blev 8 timmar.
Å det känns i kroppen nu.
Den ömmar och ryggen bråkar fortfarande.
Jag ska vila idag har jag bestämt mig för.

I morgon blir det promenad.
Jag ska på samtal.
Tänkte gå in och hem men har inte bestämt mig om jag ändå ska ta bussen en av vägarna.
Vi får se i vad skick jag är i morgon.

Nu är det länge sedan jag var på samtal.
Det har ju blivit en del avbokningar både från min sida och därifrån.
Bläddrar i min kalender och kommer fram att sist jag pratade var den 1 Mars.
Så det är verkligen länge sedan nu.
Nå jag ser som vanligt inte fram emot samtalet.
Något tar ordentligt emot när jag tänker på det.
Vi ska väl fortsätta prata om mamma så det kanske är det.
Men å andra sidan så har vi nästan två månader att prata om sen jag var där sist så jag vet inte hur upplägget blir, vad vi hinner med under en timmes tid.

Att prata är bra och välgörande men samtidigt skitjobbigt.
Att prata och försöka reda ut en jobbig och besvärlig dåtid tär nåt fruktansvärt.
Det är som att ha druckit syra och man känner hur det fräter sönder en inifrån.
Men hur det är så har man alltid rumpan bak och det man måste gå genom måste man.

Gårdagen blev lugn efter den långa tidiga morgonpromenaden.
Försökte sova en siesta men det var lögn i &%#?!# att lyckas med det.
Så jag gick upp och gick in i gästrummet (som jag undvikit sen Midi flyttade) och bäddade ihop dubbelsängen där.
Ett steg i rätt riktning.
Det känns som ett tungt ok på axlarna att fixa till det rummet igen.
Ska möblera om därinne.
Och så måste jag flytta tillbaka hela linneskåpet, som jag tömde för att Midi skulle få en garderob.
Allt det som fortfarande ligger på arbetsbänken och på golvet i biblioteket.
Det går inte snabbt när jag ska göra något måste jag ärligt erkänna men det är inte så lätt när jag inte har energi för att klara det.
En vacker dag blir det väl klart.

Å så måste jag givetvis röja upp i biblioteket.
Ta itu med allt som samlats under vintern och ska slängas i återvinningsstationen jag har en bit från mig.
Där ligger alla paket från Apotea, julklappspapper, julklappslådor, veckotidningar, reklam, saker som gått sönder i vinter, det som egentligen ska ner i förrådet i källaren, tomma flaskor och burkar och så min sänggavel till dubbelsängen som gick sönder.
Det är alltså en hel del.
Å det mesta är väl egentligen enkelt att frakta bort nu när jag kan ta fram cykeln och har återvinningen så pass nära men man ska ju ta itu med det oxå, bestämma sig för att nu j-klar gör du detta Millan.
Det är det sista det styper i, att uppbåda den energin som gör att det blir gjort.
Men nåja, en vacker dag blir oxå det gjort.
Jag vet ju i alla fall att jag har en del att göra här hemma framöver.

Nu mer kaffe!

Ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!


Ps. Fick nyss telefon från psyk, min kurator är sjuk så det blir inget samtal i morgon.