lördag 30 november 2013

Lördag...

Barnen troppade som sagt härifrån i går.
Sist ut var Mini.
Han packade ihop sina saker efter skolan och så avslutade vi med ett fika.
Ni vet den där goda chokladkakan jag bakade i torsdags.
Så var han puts väck och jag ensam i grottan.

Tja vad tog jag mig då för?
Inte ett enda dugg.
Jag kokade nån potatis till köttfärsbiffarna (rester), skar upp lite grönt.
Ställde maten på min bricka och gick in i sovrummet och åt min middag i sängen.
Sen hände ingenting.
Telefonen var ovanligt tyst.
Inte ett endaste samtal på hela eftermiddagen och kvällen.
Så blir det emellanåt.
Å jag orkade inte ringa någon heller.
Så jag gick ordentligt in i min eremitådra.

Jag såg "På spåret" men jag tycker att det var en kass omgång.
Hade svårt att koncentrera mig eftersom jag inte tyckte att det var bra.
Sen tog jag mina tabletter, gjorde kväll, bäddade upp sängen och kröp ner i den.
Men sömnen ville inte riktigt infinna sig.
Det tog lååång tid innan jag äntligen somnade.
Har vaknat mycket i natt.
Förvisso somnat om så småningom.
Tja mina nätter är som dom är.
Trots alla dessa piller får jag inte till det.
Så vad är väl en bal på slottet....

Dagen för inte med sig så mycket.
Ska klä mig och ta en liten promenad under förmiddagen.
Sen ligger dagen öppen.
Men inte lär det hända något märkvärdigt här inte.
Det är ju helg! *L*

Ni får ha den bästa dagen alla fina!

Kramen om!

fredag 29 november 2013

Halloj världen...

Fredag i dag då.
Dax för ungdomarna att byta boende.
Dax för mig att vara ensam igen.
Det känns som vanligt lite si och så men det lär gå bra.
Dagarna har ju en förmåga att rulla på.

Midi ringde för en stund sedan.
Hon lät så himla uppåt.
Har varit på en intervju på ett hotell här i staden och ska hoppa in där till veckan några dagar.
Maxi ska vikariera på en förskola hela nästa vecka.
Det är så glädjerikt att se hur glada de blir när deras strävan ger resultat.
Det finns ett gediget engagemang för att få arbeta.
Härligt för mig som öm moder att se.
Å underbart när det ger ett synligt resultat.

Gårdagens middag blev en ganska så enkel historia.
Jag gjorde pommes i ugnen och till det så så grillade jag chorizokorvar.
Lite sallad och annat smått och gott till och det var helt klart ätbart.
Vi satt i köket vid matbordet hela familjen och hade en angenäm måltid.
Som vanligt med glimten i ögat och mycket skoj.
För att liksom anstränga mig lite mer i går så bakade jag en underbart god chokladkaka med pepparkaksströ.
Den fick avrunda kvällen.
Mycket gott med en bit till kaffet.
Mini var lyrisk...

I dag blir det till att äta rester.
Som jag oftast gör när ungdomarna är hos sin pappa.
Är sällan så sugen på att laga riktig mat när jag är ensam men det brukar lösa sig med rester.
Jag är inte någon som slänger mat även om det bara blir lite kvar.
Jag fryser in och har som sagt att ta fram när jag är solo i grottan.

Hoppas ni får en härlig dag alla fina!

Kramen om!

torsdag 28 november 2013

När allt från noll...

...går i skräckjagande fart neråt.
Utför stupet.
Minusgraderna bara skriker, ta fasta, försvinn, du kommer att dö av kölden här nere.
I botten av ravinen så ligger jag hulkande kvar.
Tårarna fryser till is på mina bara kinder, det väser i bröstkorgen av den ansträngda andhämtningen.
Snor rinner ur näsan, fryser till,  och kan karvas bort från överläppen.
Jag bryr mig inte.
Jag ligger där skakande av köld, kan inte knappt minnas hur jag kom dit.
Nej, det är inte helvetet, det är värre än så.
Kung Bores idealplats, det jag avskyr mer än min egen av kött, moder.
Där kan jag inte leva, jag vet inte hur jag ska andas utan att kölden fräter hål på mina lungor.
Jag vet inte hur jag ska kunna kravla mig bort från det här vedervärdiga stället utan att mina knän faller i bitar, skaver sig sönder på den sylvassa skaren.
Jag känner mig skändad, förstörd, inte lyssnad på, inte hörd.
Jag skriker så högt så mina lungor nästan brister.
Jag andas flämtande, får ingen luft.
Hela mitt inre täpps igen av den sylvassa kölden som tränger genom märg och ben.
Jag lägger mig ner, orkar inte kämpa, orkar inte andas...
Jag lägger mig ner, darrande av oförståelse och av den bitande kölden som trängt inom mig, som gör att min röst inte längre kan göra sig hörd.
Jag lägger mig ner....



Lånad bild

Arma öde...

Ja jisses vad det inte fungerar.
Jag blev ju ganska så stirrig i går efter mötet.
Väldigt uppjagad, svårt att varva ner.
Försökte lägga omkull mig och vila men i går gick det helt enkelt inte.
Det blev en riktig zombiekväll.
För trött för att fokusera på något.
Låg och zappade på tv;n men inget fastnade i mig.

Bestämde mig för att göra kväll så jag satte i gång att knapra i mig alla tabletterna.
Det tar som sagt några timmar.
Sen så kröp jag ner i sängen, la en kudde under knät för det värker fortfarande och det är skönt med lite avlastning och så väntade jag på att sömnen skulle infinna sig.
Jodå, till slut så, jag somnade strax innan midnatt men å andra sidan så har jag nu varit vaken sen 03.00.
Nej, det är inge vidare lyckat att göra morgon så tidigt.
Ni kan ju även räkna ut att det inte blev så många sömntimmar.
Så jag är följdaktligen väldigt trött nu....igen!
Men jag är tydligen tillräckligt frisk för att börja jobba, i alla fall 10 timmar per vecka.

Jag undrar vad läkarna säger när dom hör att 15 mg Nozinan, 90 mg Mianserin, 50 mg Atarax och 50 mg Propavan genererar ca 3 timmars sömn, när jag är uppstressad och ur form?
Men ta en påk och klipp till na vet ja!
Jo det är väl det som kanske skulle fungera bättre då alla dessa medikament inte gör det trots att de borde det!

I dag är det då Torsdag och jag ska ta mig en sväng in till byn.
Tänkte handla lite inför helgen.
Skönt att slippa göra det en Fredag då det garanterat är mer folk på byn.

Ja så är det med denna sate till människa, vid detta tidiga klockslag.
Ibland har jag tur som en tokig...eller inte!

Ha en bra dag alla fina!

Kramen om!


onsdag 27 november 2013

Det blir ytterst sällan som jag tänkt mig...

...märkte jag i dag igen.
Jag som förväntade mig en lugn dag men så blev det inte.
Av någon anledning så öppnade jag börsen för att titta på visitkortet från AF och hm, jag hade helt fel dag i min hjärna.
Trodde mötet var i morgon men så var det minsann inte.
Mötet var i dag.
Så det var liksom bara att snabbfixa mig i ordning och ta bussen in till byn.
Gick upp till var dom har lokalen och väntade en kort stund utanför.
Så kom hen från AF och vi gick in.
Träffade två av de som jobbar där.

Så följde presentation och så var babblet i gång.
Massor av information som jag ändå inte lyckades lyssna till så jag är nästan lika vis fortfarande om vad detta handlar om.
Vet dock att jag ska börja där i December.
Jag måste gå 10 timmar per vecka, fördelat på 2 timmar per dag.
Något mindre än det accepterar inte AF och för att det inte står i mitt läkarintyg att jag inte klarar så mycket.
Det läkarintyget som dom grundar det på är utfärdat i början av Juni.
Vet egentligen inte hur aktuellt det är just för tillfället.

Men nu är det så att jag inte har ett val.
Jag är tydligen tvungen.
Och om jag inte klarar av dessa 10 timmar så kan det vara möjligt att dom bestämmer att jag kan backa och minska tiden för ett tag.
Nä, det vore ju ganska så osmart att lyssna på mig nu eftersom jag redan vet att 10 timmar är för mycket.
Nä det vore extremt dumt då dom har bestämt att det ska vara så!
10 timmar, basta!

Jag låter kanske en aning negativ men jag vet hur jag reagerar om jag ex har 3 åtaganden på en vecka.
Det gör mig dödsslut.
Man kan undra varför man inte ska kunna lyssna till personen i fråga som mest troligast vet allra mest hur den mår och hur mycket den orkar?

Nåja, det är som det är och jag får väl köra på tills jag rasar igen.
Det är ju inte första gången det händer i så fall.
Det lär inte bli den sista heller.

Nä, jag känner mig verkligen inte uppåt.
Jag är hysteriskt trött.
...men vad är väl en bal på slottet...

Kramen om!


Onsdag i dag...

Det är otroligt grått och tråkigt ute.
Det ser blött ut på vägen.
Den lilla snön som föll häromdagen har töat bort.
Väderstationen visar 4.4 plusgrader.
I dag har vi den 27 November.
Det är verkligen konstigt väder.
Inte så att jag klagar, jag vill ju varken ha snö eller vinter.
Men det här är inte vanligt.
Sista åren har varit otroligt snörika.
Vintern har börjat tidigt och hållit sig fast länge.
Kan jag ha sån tur i år att det inte blir så?
Jag håller mina tummar stenhårt för det!

Natten har för övrigt varit skaplig, nästan riktigt bra.
Det kanske är så att det fungerar med alla tabletter jag stoppar i mig.
Inte för att jag gillar det  men valet att inte sova alls gör att jag vackert fortsätter med dem.
Tänkte på det i går kväll, hur pass många tabletter jag äter.
8.5 stycken och 5 olika sorter knaprar jag i mig under kvällens lopp.
Alla tas inte samtidigt utan det går någon/några timmar mellan sorterna.
Ja jisses som det kan bli.
Men, men funkar det så funkar det.
I mitt fall brukar det bara fungera över en tid sen kommer sömnlösheten tillbaka igen men jag håller tummarna den här gången, hårt!

Dagens göranden är inte så många.
Jag lagade till mycket mat i går så det finns kvar och så har jag kvar mat efter Söndagens fläskfilegryta så nej, någon mat behöver jag inte laga till.

Fläskfilegryta med kryddkorvar, tagliatelle och riven ost.


Jag borde ta itu med min tvättkorg som svämmar över efter uppröjningen av ungdomarnas rum.
Förstår inte riktigt hur det går till som men när dom städar sina rum så får jag massor av tvätt?
Något som känns bekant hos er läsare?

Nu ska jag fortsätta min förmiddag!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



tisdag 26 november 2013

En smula tröttis...

Det är väl liksom inte ovanligt att skriva det här i bloggen.
Att jag är trött alltså!
Å det är jag minsann.
Orsaken är helt sonika av en positiv vibb.
Jag åkte iväg i går kväll.
Blev bjuden på mat och en massa trivsamt prat.
Så anledningen att jag känner mig trött i dag är inte av ondo.
Jag mår gott av att vara social även om jag inte riktigt har ork för det.
Jag har blivit en inbiten eremit under den här sjukskrivningen men nåja, någon gång i bland är det inte så fel att vägra lyssna på sin inre röst.
Den där rösten som oftast säger nej.

Nu håller jag på att laga middag.
I dag blir det kokt potatis, köttfärsbiffar med sås och stekt lök, kokta morötter och hemgjord lingonsylt.
Jag tror att mina ungdomar är hungriga för dom kommer hela tiden in i köket och frågar om maten är klar.
Själv ska jag äta min middag i sängen.
Känner att det är en sådan dag.
Å sen ska jag bara fortsätta vara...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 25 november 2013

Det finns sånt som jag märkt....

...sen jag började med mina stämningsstabiliserande tabletter.
Som att jag exempelvis ofta har en högre kroppstemperatur.
Eller att min kropp har svårt att reglera min temperatur.
Jag kan på en grisblink gå från att vara alldeles för varm till att näst intill frysa ihjäl.
Det är ju ganska så kruxigt för hur ska jag klä mig.
När jag är hemma i grottan strosar jag på i korta shorts och linne.
Men det är ett evigt ta på tjock tröja, sockar osv och sen ta bort dem.
Det jag pratar om nu är inte värmevallningar, långt i från.
Det jag pratar om är att min kropp sen alla tabletter jag äter inte fungerar som den normalt har gjort tidigare.

Å utomhus fryser jag alltid som en hund.
Det spelar ingen roll hur mycket kläder jag tar på mig.
Blotta vetandet om minusgrader får mig att själva.

När jag går ut och hämtar posten i bara shortsen så blir jag tvungen att klä på mig när jag kommer in.
Jag har märkt att det är lite för kallt att gå barbent ute nu.
Å det värsta jag vet är egentligen att ha massor av kläder på mig så vintern är inte rolig.


Tiden som ligger framför är enbart eländig.
Jag kan inte se tjusningen med kylan ute.
Jag kan inte se tjusningen med att frysa inomhus.
Jag kan inte se tjusningen i att jag inte längre fungerar som jag vanligen brukar.

Jag kan dock inte sluta med tabletterna för risken är att jag då helt försvinner från jordens yta,
Jag får vackert knapra i mig alla sorter och hoppas att dom håller mig flytande.
Jag får väl i sluttampen stå ut med att min kroppstemteratur inte fungerar.
Jag har nog inget val!

Kramen om!

Måndag igen då....

Veckorna rullat på inte tu tal om den saken.
Ny vecka, återigen en Måndag.
Den här veckan har jag ett möte, jag ska träffa det där konsultföretaget AF anlitar, där jag mest troligt kommer att gå under en tid.
Å som vanligt ser jag ut som grönolle när någon frågar mig vad som kommer att hända där.
Jag vet faktiskt inte men på Torsdag ska jag väl få lite mer kött på benen.
Jag tror ingenting kommer att te sig likt när jag väl påbörjar rehabiliteringen.
Hoppas bara att det inte får mig att knäa än mer.
Å hoppas får man göra!

I går så röjde Midi och Mini upp i chillrummet.
Maxi dammtorkade och dammsög lägenheten.
Nu är här fint.
Chillrummet kan man nu gå in i.
Visst, det är någon form av avlastningsrum med alla Midis kartongen osv men man kan gå in där och jag kan ta mig till garderoberna och skåpen där inne.
Det är härligt när barnen är så stora att dom själv kan ta initiativ och hjälpa till.
För egen del så hade det säkert tagit månader innan jag fått ordning på chillrummet då min energinivå inte är särskilt hög.
Å barnen insåg att det som gjort det rummet så rörigt beror på att dom använt det som avlastningsrum, så det var väl kanske inte mer än rätt att det var dom som fixade till det.
Skönt är det i alla fall.
Känns som att nu behöver jag inte stänga igen det rummet, dörren kan stå öppen.

Jag är solo i grottan just nu.
Mini går i skolan och Maxi och Midi åkte in till byn tidigt i morse.
Dom skulle börja med att äta frukost och sen köpa julklappar.
Smart att vara ute i god tid.
Själv vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på när det gäller julklappar.
Minis är redan klar men flickorna, hm, det tål att kluras över men någon ide' har jag allt.
Tänker dock inte kasta mig in i julklappsköpen än.
Har en födelsedag snart då Midi fyller 19 så jag tar den först.

Solen skiner i alla fall från en klarblå himmel.
Alltid något!
Tror dock inte att jag ska gå ut i dag.
Har fortfarande lite väl för ont i mitt knä och efter uppstädningen av Midis nya rum då jag kröp omkring på knäna så blev det något värre.
Har väl belastat det för mycket.

Ha nu en härlig dag alla fina!

Kramen om!

söndag 24 november 2013

Verkstaden fortsätter....

Å tack och lov så slipper jag vara aktiv i dag.
Mina ungdomar sköter sig jättefint.
Själv har jag knåpat ihop en fläskfilegryta med starka korvar.
Det doftar ljuvligt i mitt kök.
Å så pratar jag i telefonen.
Inte precis i detta ögonblicket men tidigare.

Gårkvällen var jättemysig.
Massor av goda ostar, frukt och kex och mycket gott rött vin.
Samtalen befriande lättsamma.
Jag fick även lära mig hur man öppnar en vinbox.
Tänk att det kunde jag inte...heh
Å det bästa av allt är att hennes son skjutsade hem mig när vi avrundade kvällen.

Hört i grottan i natt;

Maxi; Men är du hemma mamma?
Jag; Hm jag vet inte...

Kanske inte en alltför intelligent konversation av mig alltså
Men som sagt, klockan var sen och jag var vinfylld.
Å det var underbart skönt att krypa ner mellan svala lakan.

Helt klart en kväll som lämnar en god eftersmak.

Nu är en annan dag och jag har det helt enkelt bara bäst.
Hopp om att ni alla fina har det likaledes!

Kramen om!



lördag 23 november 2013

Lagom uttröttad...

Jisses vilken verkstad det har varit här i dag och det är ännu inte färdigt.
Jag och Midi har fixat till hennes rum.
Hon ville ju ha ett eget krypin så nu är det klart.
Det blev jättefint och mysigt.
Maxi och Mini ska dela rum så där har det arbetats oxå.
Det rummet blev helt okey det med.
Tja då är det bara röran i chillrummet att ta hand om och det är definitivt inte att leka med.
Där står Midis nedpackade lådor sen hon bodde norröver när hon gick gymnasiet.
Å av någon anledning har ungdomarna fyllt det rummet till brädden med allt dom inte vill ska vara framme eller inte längre vill ha.
Så när ska den ömma modern hinna/orka ta itu med den röran?
Jag är helt färdig nu efter dagens arbetsinsats.

Hm...ja det får väl bli en annan dag.
Just för tillfället så koncentrerar jag mig för kvällen som kommer.
Vet inte riktigt när jag blir upphämtad men förmodligen om någon timme eller så.
Helst av allt skulle jag behöva sova nu men se det går inte.
Ska fixa i ordning mig lite lätt.
Behöver inte anstränga mig så mycket då vi enbart ska sitta hemma hos min väninna.
Ost, kex och vin kräver ingen påkostad make up.
Jag kan se ut som jag vill.
Lite fix med håret och rena kläder sen är jag fit for fight, tror jag i alla fall.
Man kan alltid hålla tummarna för att jag inte somnar efter ett glas vin men å andra sidan kan jag vara duktig på att skärpa till mig när det behövs.

Så jag tror på en trivsam afton.
Det är aldrig tyst när vi ses.
Det finns alltid mängder av saker vi pratar om.
Å visst är det trevligt att komma hemifrån och göra något för en gångs skull.
Jag har ju förmågan att som oftast välja att leka eremit och krypa långt in i min trygga grotta.

Ha en härlig Lördagskväll alla fina!

Kramen om!

God morgon världen...

Nu har jag mina ungdomar här så det är en synnerligen god morgon i min grotta.
Det går inte att bortse från att de ger liv och rörelse här jämfört när jag är ensam.
Jag stortrivs när dom är hos mig.

I går lagade jag till en kycklinggryta som blev mumsigt god.


Vi åt tillsammans i köket i en mycket trivsam atmosfär.
Barnen tyckte verkligen om maten och som Midi sa, det finns ingen som lagar så god mat som dig mamma.
Det kan jag känna mig stolt över.
Efter middagen så diskade Maxi bort.
Skönt att slippa, för mig alltså.

Efter maten så la jag och Midi oss i sängen, tittade på mord och småpratade.
Det blev en riktigt behaglig kväll.
Jag var dödstrött men det gjorde inte så mycket.

Maxi och Mini gick i väg till affären och överraskade mig när dom kom hem.
Dom hade köpt glass.
Så jag fick en skål med några kulor, så jag avrundade kvällen med det.
Sen kröp jag ner i sängen och vips så sov jag.
Natten har varit riktigt hygglig och det är ett tag sen sist.
Jag är glad att dessa nätter varvar de andra så att jag får sova riktigt någon gång i alla fall.

I dag vet jag inte riktigt vad som händer.
Jag är eventuellt bortbjuden i afton men inget är bestämt till 100.
Nåja, jag lär väl märka det framgent.
Det skulle ju onekligen vara trevligt att äta lite ost och dricka lite vin och umgås med hen som jag inte träffat på ett bra tag.
Ni vet hur dagarna går in i varandra, man tänker men inget blir av.
Eller så är det bara jag!

Nu ska jag fortsätta min dag så ha det bäst alla fina!

Kramen om!


fredag 22 november 2013

Dagen efter...

...den stora dagen före!
Jag känner mig fullkomligt urlakad,  utmattad, är ett känslomässigt vrak.
Gårdagen tog på ordentligt.
Kan inte minnas sist jag grät så mycket.
Det var som att jag inte kunde sluta.

Av någon anledning så ringde jag min äldre bror.
Vi pratar inte ofta med varandra och det kan gå år mellan gångerna vi ses.
Men igår så pratade vi länge och väl och som vanligt får han mig alltid att gråta.
Jag vet inte vad han gör men det blir alltid så.
Han är väldigt rak och tydlig, det finns inga kringelkrokar i honom, det han säger är vettigt men han saknar charmen av att bädda in det han säger.
Nåväl, det var ett bra samtal samtidigt som det var skitjobbigt.
Han är sig i alla fall lik...

I dag måste jag ta mig samman för i eftermiddag får jag hem alla mina härliga ungdomar.
Dax för mammavecka igen.
Jag ska laga till en kycklinggryta i dag.
Den ska innehålla röd currypasta, vitlök, gul lök, wokade grönsaker, ananas, röd paprika, sambal, hela champinjoner, kryddor och som pricken över i;et grädde.
Till det serverar jag ris och färska grönsaker.
Jag tror att det blir gott, eller jag vet att det blir gott ska jag väl skriva.
Är det något jag är riktigt duktig på så är det att laga mat.
Det är så otroligt fridfullt och rogivande att skära upp grönsaker och röra i grytor, känna hur smaker gifter sig och dofter sprider sig..
För mig är det så nära himlen jag kan komma.

Jag känner mig helt tom i skallen så jag avslutar detta inlägg nu.

Ha den bästa dagen alla fina!

Kramen om!


torsdag 21 november 2013

Ett sista farväl...

Då var det över.
Jag och många med mig har tagit ett sista farväl av dig min fine vän och fd. svåger.



Begravningsakten var mild och fin, avslappnad och trivsam.
Men JOBBIG!
Tårarna bara flödade.
Denna låt spelade och sjöng prästen, en famtastisk fin och ödmjuk präst.
Vi var många som tog ett sista farväl.
Hela kapellet var nästan fullt.
Å mina älskade barn, så outsägligt ledsna dom var.
X-maken otroligt sammanbiten, han har alltid haft svårt att uttrycka sorg och i ett rum fyllt med främlingar så gör det inte saken lättare.
Hans nya kvinna passade på att hälsa  och bekanta sig en smula med mig.

Jag känner hur det stora vemodet krupit in under mitt skinn men jag tror att det faktiskt får lov att vara/kännas så i dag.
Nu ska jag dyka ner i tröstande musik.
Jag blir nog ensam i grottan ikväll då hen inte hört av sig men det kanske är lika så gott.
Jag är inte riktigt på humör för social samvaro och ändå vill jag inte riktigt vara själv.
Nåja, det är som det blev!

Kramen om!





Dagen B...

...som i begravning är här!

Jag sitter här med en handduk om håret och en mugg kaffe.
Jag har precis tvättat håret och det var definitivt nödvändigt.
Det kanske var ca tre veckor sen sist.
Oops kanske ni säger men nåja mitt hår blir aldrig fett och ser sällan skitigt ut.
Möjligen matt men ja ni fattar.
Kom att tänka på läkaren på förra stället jag var på innan jag hamnade på psyk.
Den där sista gången vi sågs och jag sa till hen att jag inte tvättat håret på åtta veckor, för att jag inte orkade med det.
Människan såg helt perplex ut och sa att det syns då verkligen inte.
Så kontentan är att jag är begåvad med ett mycket bra hår...

Så begravning i dag alltså.
Just nu känner jag mig väldigt illamående.
Så där som att det småmolar inom mig och känslan av att vilja kasta upp.
Det började i går kväll och nej det har inte blivit bättre.
Å nej jag håller inte på att få magsjuka.
Jag reagerar oftast såhär när jag rent känslomässigt har det jobbigt.
Så det är inte så konstigt med tanke på begravningen.
Förhoppningsvis går det över när den är över.

För övrigt så har jag bjudit hem en vän ikväll men hen har inte svarat om det går än.
Jag hade tyckt att det vore mycket skönt att ha någon hos mig då jag gissar på att jag kommer att vara ett känslomässigt vrak i eftermiddag men som sagt, jag får väl se om det blir som jag vill och behöver.

Å på Lördag är jag preliminärt  bortbjuden till en vän jag inte träffat på mycket länge.
Det känns jätteroligt så jag hoppas det blir av.
Vi ska prata närmre helgen och bestämma tid och så.
Om nu inget livshotande händer någon av oss vill säga.
När det gäller sånt kan man aldrig vara så säker..

Nu ska jag stryka en svart blus som jag ska ha på mig.
Sen är jag nästan färdig för begravningen.
Jag ska gå bort till  blomaffären kl tio och köpa en ros och så blir jag upphämtad där av mina fd. svärföräldrar.
Det känns fint att jag slipper ta mig dit på egen hand.

Ha nu en härlig dag alla fina!

Kramen om!

onsdag 20 november 2013

Jag borde...

...göra ett försök och ta mig in till byn i dag.
Fast jag kan nog inte cykla då det är minusgrader.
Tycker att det är besvärligt att åka buss då jag måste gå en lång bit till och från busshållplatsen.
Dels vet jag inte riktigt hur benet håller sig och dels så är det alltid så tungt att bära matkassarna.
Det finns dock en lösning, det går förbi en endaste buss utanför mitt hus och det är en skolbuss.
Ska jag ta den måste jag fixa så att tiden stämmer.
Hm, klurigt som bara den...
Får fortsätta fundera.
Jag har nämligen ingen lust.
Tycker inte om att vara på byn under eftermiddagen då det är många som strosar och handlar.
Jag är trots allt eremit..

Nåväl, solen skiner i dag och det är ju alltid trevligt att se.
Har ju inte direkt varit bortskämd med sol de senaste veckorna.
Det har mest varit grått och murrigt.
Så någon form av utomhusaktivitet bör jag ta mig för i dag.
Lapa solsken och bygga upp seratoninet.

För övrigt så ska jag jaga monster och demoner som härjar starkt inom mig för tillfället.


Det är ju detta med begravningen i morgon.
Det känns mer och mer motigt inom mig.
Helt klart förståeligt men samtidigt så hälsar andra spöken på och det är dom jag vill jaga i väg.
I morgon vid den här tiden är begravningen nästan bortgjord och då kan jag/vi gå vidare på ett annat sätt.
I morgon är en dag det med.

Nu ska jag dricka lite mer kaffe och jaga demoner.
Tzi tzi, väck med er, ni har inget med mig att göra längre!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

tisdag 19 november 2013

Lite roligt...

...kan jag ha helt för mig själv.
Det sista är en tecknad version av mig själv som får mig att skratta som bara den.
Kolla in baben;


Vad kan man säg?
Skitsnygg alltså!

Å sen kom då nästa bild;


Det är alltså vad jag gör när jag inte skriver blogg.
Så pass ni vet.
Å vilken ösig DJ jag är...
Hela havet/planeten stormar...
Sen så har ju allt sitt slut.
Även mysigt, härligt DJ;ande;


Då tar jag farväl av mina nyfunna vänner.
Med lite sorg i hjärtat förstås men jag hoppas givetvis att dom ska hämta upp mig igen.
För vem kan vara utan MIG?

Heh, ganska så roligt faktiskt, tycker i alla fall jag!

Hoppas att ni har det världsbäst och om ni är utan DJ så hör av er!

Kramen om!



Surkärringen...

...vaknade på rätt sida i morse.
Det svänger sa björnen Baloo när han ryckte katten i svansen!

Natten har varit bättre.
Följdaktligen så är benet bättre, inte helt bra men bättre så länge jag tänker på hur jag sätter ner foten på ett bra sätt.
Å jag vaknade som en liten solstråle.
Klädde mig och gav mig i väg till närbutiken för att köpa kaffe och cigg.
Jag var liksom tokmodig då jag efter att ha tittat på väderstationen och sett att det var flertalet plusgrader, satte mig på cykeln och trampade i väg i duggregn.
Det gick riktigt bra måste jag tillstå.
Jo visst känns benet avigt men det gick i alla fall och bra mycket snabbare än om jag hade gått.

Så nu doftar det ljuvligt i mitt kök.
Aromen av nykokt kaffe ligger som manna från himlen och jag har precis hällt upp dagens första absolut godaste kopp.
Det är ren och skär njutning i liten skala.
Vardagslyx liksom, särskilt när jag inte fick något kaffe i går.
Inte för att det egentligen stör mig.
Jag kan vara utan kaffe i dagar.
När jag jobbade så drack jag aldrig kaffe under arbetstid.
Jag får inte huvudvärk som somliga får när de går utan.
Jag är som vanligt.
Däremot saknar jag min lilla morgonritual när jag har slut på kaffe eller glömt att köpa hem.
Det är något särskilt rofyllt att spola fram kallt, kallt vatten, fylla min perkulator, mäta upp rätt mängd kokkaffe, njuta av aromen, sätta ihop kannan och sätta in sladden till elkontakten och sen lyssna när den blir varmare och varmare, hur kaffet cirkulerar runt i perkulatorn för att till slut tystna när kaffe är klart.
Å sen brukar jag välja någon av alla mina många muggar, utifrån vad jag känner för, och sen hälla upp kaffet i den, en skvätt mjölk vill jag ha och sen brukar jag sätta mig ner och nästan andaktsfull låta sinnena rusa genom kroppen då jag tar min första klunk.
Det är bland det ljuvligaste som finns.
Kanske inte det mest ljuvliga jag kan vara med om, det finns annat som t.o.m slår kaffe men, nej, det ska jag inte gå in på just nu, kanske inte så rumsrent..heh

I morgon så hoppas jag att benet känns ännu bättre eftersom jag måste ta mig in till byn.
Behöver handla, ta ut medikament från apoteket och köpa en ros till begravningen som är på Torsdag.
Begravningen ja, ser fram emot den på ett sätt men en annan del av mig vill inte att den ska vara.
Det är väl den delen av mig som har svårt att förstå att han är borta.
Jag vet dock att en begravning innebär ett fint avsked tillsammans med familj, vänner och släkt.
Det brukar vara grymt jobbigt men efteråt så känns det alltid något bättre.
Det är som definitivt på något vis.
Men det är Torsdagen det, idag är en helt annan dag!

Nu ska jag bädda ihop min säng och avnjuta ytterligare en mugg kaffe.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





måndag 18 november 2013

Jaha då är nästan den här dagen till ända...

Så kan man väl säga fast det är länge kvar innan nattning av detta arma kräk.
Skulle kunna lägga mig nu, bums.

Känner att humöret dalat extremt under dagen.
Jag är inte så duktig på att ha för ont.
Jag gillar inte att känna mig handikappad.
Å att gå ute var nästan inte ens lönt att prova.
Färden nerför trappen gjorde att benet bultade och värkte än mer.
Jag tog mig dock till postlådan men knappt uppför trappen igen.
Nej några promenader blir det inte tal om.
SUCK!

Å så typiskt att den där ensamhetskänslan smyger sig på och trilskas med mig.
Jo jag är världens mest ensamma människa om ni inte redan förstått det.
När skit händer så har jag ingen att falla tillbaka på.
Det finns ingen som kommer med assistans eller en axel att luta sig mot.
Å Gud hörde inte min bön för ingen jävligt snygg karl har ringt på min dörr.
För att göra saker och ting ännu värre så brände jag mitt lillfinger nyss på en het platta.
Ja, jag vet att det var dumt men var ju tvungen att hugga tag i spisen för att inte ramla och där var den nyss avstängda plattan.
Varför var jag tvungen att koka ett ägg för?

Dessutom har jag slut på kaffe, slut på bröd och smör, slut på cigg och definitivt slut på glatt humör.
Jag är godissugen (något jag sällan är), röksugen så jag kan klättra uppför tapeterna och oerhört trött och frustrerad.
Mitt ben bultar och värker och nu har det andra börjat protestera, mitt lillfinger mår inte bra av brännmärkningen.

Ur led är tiden...
Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

Skam den som ger sig...

Det är bara att fortsätta kämpa på.
Inte för att de senaste dagarna varit särskilt roliga att genomleva men vad är alternativet?
Lägga mig ner och dö?
Nej tror inte det riktigt än.

Jag haltar fortfarande på.
Benet känns bättre men det är långt ifrån bra.
Sömnen funkar inge vidare då jag har ont och vaknar varje gång jag lyckas röra benet.
Suck!
Alltid är det nåt minsann...

Vart tog lugn och ro, frid och harmoni vägen?
Inte finns den hos mig i vart fall.
Å den där Gud, nej han är inte så lyhörd.
Jag fick klara mig bäst jag kunde i helgen.
Hm, vad oväntat!

Tro nu inte att jag häcklar Gud för det gör jag inte.
Jag har min tro men har aldrig känt ett behov att diskutera den.
Min tro är min egen och jag behöver inte gå i kyrkan för att demonstrera den.
Men jag har möjligen en smula svart humor, som hjälper mig att inte falla alltför platt.
Å en stor dos självironi.
Vem ska man skratta åt, om inte sig själv.
Ett gott skratt sägs förlänga livet och det kanske är så.

Nu är vi inne på en jobbig vecka.
Begravningen är på Torsdag.
Redan nu känns det tufft.
Har inte planerat in något annat för jag vet att jag kommer att vara grymt slut rent psykiskt.
Det får räcka med detta stora.

I dag så ska jag testa mig själv och gå ut till postlådan.
Jag gruvar mig.
Bor ju inte på första plan så jag har trappor jag måste ta mig nerför innan jag är ute.
Litar inte på benet då det fortfarande gör himla ont.
Men jag måste väl prova och se om det går.
Det värsta är att jag inget har att hålla i mig i när jag väl tagit mig ut.
Här inomhus så har jag möbler och bänkar som hjälper mig om benet viker sig men ute...det blir aningen knivigt men nåja jag lär bli varse om hur det går.
Nu är det nog dax så håll tummarna!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

söndag 17 november 2013

När jag vaknade i morse...

...tog det synnerligen lång tid innan jag kom på vad det är för dag.
Ja särskilt gott funkar inte hjärnan direkt när jag vaknar.
Det känns som om jag vore i en bubbla.
Det är ofokuserat diffust.
Å jo det är de nya tabletterna som gör mig så..

I vilket fall så benade jag fram att det är Söndag i dag!
På något vis så känns det bra att veta vilken dag det är även om det inte spelar så stor roll i dagsläget.
Jag ska inte göra annat än fortsätta vila mitt onda ben.
Det känns lite bättre i dag men natten har varit jobbig.
Jag kan inte vända mig när jag ligger ner.
Minsta lilla rörelse känns som knivar som dras genom benet.
Men lite sömn har jag i alla fall fått.
Å när jag klev upp i morse så gick det lite lättare att gå.
Alltid något.
Huvudsaken är att det inte blir värre.

Ute så stormar det ordentligt.
Det har gjort så större delen av natten oxå.
Jag låg och funderade hur det ser ut på min altan.
Om allt blåst i väg eller inte?
Men trots blåst så är det en vacker dag med sol från en klarblå himmel.
Det är fint att titta ut i alla fall..

Nä nu ska jag fortsätta linka vidare här i min grotta.
Jag är redan trött igen så det blir kanske en förmiddagssiesta.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


lördag 16 november 2013

Tidig Lördagsmorgon...

...efter en inte alltför behaglig natt.
Alltid är det något som stör min sömn.
I natt var det givetvis mitt onda ben/knä efter cykelvurpan i går.
Å ont gör det fortfarande.
Nå djävulskt!

I går blev det inte mycket bevänt med mig.
Jag var trött efter mötet och benet började göra mer och mer ont.
Jag tog mina tabletter hyggligt tidigt för jag ville bara få sova.
Strax efter att jag lagt mig så ringer min telefon.
Det tog ett tag innan jag lyckades ta mig ur sängen och hoppa fram till min telefon.
Å jösses så förvånad jag blev.
Vem var i andra änden kanske ni undrar?
Jo min fd. svärmor.
Undrar när det hände senast, att hon ringde för att prata med moi?
Nåväl hon ville givetvis prata om sin döde son.
Om allt hon gjort för att tömma lägenheten och annat som måste göras vid ett dödsfall.
Jag tror att hon fortfarande är jättechockad.
Hon har stängt ner för att orka fixa allt som måste göras.
Men sen kommer det...
Jag känner med henne!

Efter samtalet så la jag mig.
En kudde fick göra mitt knä sällskap och sen försökte jag sova.
Men det gick inte så värst bra och inte kunde jag röra mig heller.
Det gjorde/gör helt enkelt för ont.
Jag kanske borde åka upp till akuten så dom får röntga knäet men vet inte hur jag ska ta mig dit.
Jag avvaktar och ser vad som hände under dagen.

Ha en härlig Lördag alla fina!

Kramen om!

fredag 15 november 2013

Åter i grottan...

Ja då var mötet avklarat med AF.
Jag är inskriven och samtalad med.
Vet inte om hon tog det lugnt med mig då jag sa att jag inte orkar med korvstoppning som sist.
Vi pratade egentligen mest om vad som händer om jag inte orkar.
Vilket är bra för mig att veta givetvis.
Om två veckor ska jag träffa ett konsultföretag som ska informera om deras företag och hur dom jobbar.
Det blir någon form av utredning på mig.
Hur det går till får jag veta den 27.
Ids inte bekymra mig över det i dagsläget.

Å på vägen hem så lyckades jag med en rejäl cykelvurpa.
Pang, så låg jag där och tog mig inte upp.
En vänlig själ kom fram till mig och såg till att jag stod på benen.
Å jag lyckades vrida till knäet och strax under knät i fallet så jag har ont nu.
Kan inte riktigt belasta det benet, då viker sig det.
Nu får jag utöka listan med sånt jag är skitskraj för när det gäller cykling.
Hitintills ser den ut såhär;

  1. Rosenbuskage
  2. Slänter
  3. Stora cementblock
  4. Småstora stenar man nästan inte ser
Japp så ser den ut än så länge.
Som ni ser är jag fortfarande mest skraj för rosenbuskagen fast det är åratal sen jag cyklade in i ett men den där ofrivilliga rädslan lever kvar.
Slänter, ja, det var ju bara två år sen jag vurpade med cykeln i en slänt och det har jag nog inte återhämtat mig från än.
Dagens slänt var en helt annan. 
Trippelsuck!

Det är inte så att jag är klantig, klumpig och ofokuserad, det bara händer.
Moahahaha

Bön

 Jag skulle behöva hemhjälp så snälla Gud skicka en jävligt snygg karl som kan sköta om mig och bära mig runt i grottan.
Ett varmt skumbad vore inte fel.
Kyld Champagne och chokladdoppade jordgubbar skulle passa fint.
Snälla, snälla, snälla Gud, kan du fixa det eller ska jag höra om Tomten är tillgänglig för en tidig önskelista?
Vill gärna ha svar omgående men du, visa inte att du finns genom att tända eld på min grotta, kan du göra det på ett mer subtilt sätt, som att ringa på dörren eller så?
AMEN!

Kramen om!

Snöslask. och annan skit..

I går eftermiddag satte kung Bore igång.
Det snöade.
Å nu ligger det snöslask då temperaturen är varmare än minusgrader.
Mon Djö!

Sitter här vid laptopen och känner mig instängd i en liten bubbla.
Aningen groggy fortfarande.
Biverkning av nya nattmedicinen.
Det brukar ta några timmar innan jag liksom vaknat helt och hållet.
Tur att jag inte har bil eller ett arbete som kräver maximal fokus.
Just nu alltså.

I dag är Fredagen här.
Mina ungdomar växlar boende i eftermiddag.
Det lär bli tomt och ödsligt här, som vanligt.
Har aldrig lärt mig gilla känslan av ödslighet när barnen växlar boende.
Det blir så definitivt på något vis.
Första dagen är alltid värst sen blir det lite bättre.

I eftermiddag ska jag cykla in till byn.
Ska skriva in mig på AF, något jag tydligen måste göra om jag ska delta i detta samarbete som AF och försäkringskassan har.
Det där jag vet så lite om.
Det enda jag begripit är att det ska vara någon form av rehabilitering och att man kanske måste gå en massa kringelkrokar för att till slut komma tillbaka till ett arbete.
Det sista är målet med denna process.
Själv har jag stängt av när det handlar om det som komma skall.
Orkar inte vare sig tänka eller känna huruvida det är något som kommer att vara positivt för mig.
Nej, då stänger jag ner, den där off-knappen jag har inom mig.
Bäst så för tillfället.
Jag har nog mycket annat som cirkulerar inom mig, tar plats, skaver, gör ont!

När jag sen cyklat hem till min ödsliga grotta lär jag helt sonika rasa ihop av utmattning.
Tur att jag inte bokat in någon form av samkväm i kväll.
Bara  ramla ihop i sängen och bli kvar i den tills det är dags att ta tabletterna för natten.
Låter som en utmärkt plan!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!