torsdag 31 oktober 2013

Den mesta tiden av dagen handlar om att....

...inte vara den man verkligen är.

En fundering efter en titt in på min fina vän Pipans blogg.

Vad gör man/jag för att jag måste?
För att jag försöker fånga mitt liv.
Inte utifrån hur jag mår utan utifrån det jag är tvungen till och i viss mån vad andra förväntar sig av mig.
Jag är mamma, alltså kan jag aldrig pausa från den "plikten".
Nu ser jag det inte som en plikt, jag älskar mina ungar till vanvett och skulle alltid göra allt för att dom ska må så bra som möjligt.
Men det är ändå något som jag är tvungen att göra alla dagar jag har dem hos mig.
Jag är tvungen att bortse från hur jag mår, hur jag sovit, vad jag helst av allt vill göra.
Jag måste finnas, kliva upp på morgonen och vara den bästa mamma jag klarar av att vara gentemot mina älskade ungar.
Jag kan inte ligga kvar i sängen och inte bry mig.
Jag kan inte låta bli.
Det förtjänar inte mina barn, lika lite som man/jag hade haft djur att sköta om.
De är tvungen att tas om hand.
Oavsett min dagsform.

Jag lagar mat från grunden, köper billiga och bra råvaror.
Jag bakar det mesta av brödet som barnen äter,  för egen hand.
Gör jag det för att jag har svårt för köpebröd eller lätt-tillgänglig mat?
Nej, jag gör det för rent ekonomiska vinster då jag sen sjukskrivningen har så helvetes lite pengar att rulla runt min familj på.
Det är en evig kamp och ett evigt ångestmående för att jag inte vet hur jag ska få allt att fungera.
Detta skulle kunna få många på knä, ramla ihop men hur gör man om man inget val har?
Men jag som sjukskriven får finna mig i det.
Kan säga att det inte underlättar måendet att aldrig ha tillräckligt med pengar och då kräver jag inte mer än att det för en gångs skull kunde gå runt, att jag slapp skjuta på räkningar från en månad till en annan, att det inte handlar om att betala bara det jag måste för att inte hamna på avigvägar.

Jag skulle önska att jag vann miljoner...
Inte alls för att jag tror att jag skulle bli lyckligare däremot skulle mycket i livet bli enklare då jag slapp grubbla och fundera hur jag ska få ihop månaden.
Det skulle definitivt vara enklare.
Å så jag önskade att jag i alla falla slapp grubbla över det, det ekonomiska!

Å när jag berättar för vänner om denna rehabilitering jag är tvungen att genomgå nu, dessa 10 timmar i veckan det verkar handla om så får jag ett, men vadå, 10 timmar i veckan är väl ingenting.
Nähä, tack för det, 10 timmar i veckan är för mig som miljarder timmar jag egentligen inte orkar med.
Jag orkar ju inte ens oftast med mig själv.
Allt jag gör här hemma, matlagning, bakning, osv...gör jag på övertid, jag inte har.
Jag kommer med förmodan ramla, och ramla hårt.
Vem tar emot mig när jag faller?
Vem kommer att bry sig om mig när jag slutar fungera, när jag inte längre är människa?
Vart har jag mitt skyddsnät?

Jag har inget alls.
Jag kommer att ramla hårt.
Jag kommer att göra mig mer illa än någon kan tro.

Vad ska man göra när saker förväntas av en som man faktiskt vet att man inte har kraft och ork att genomföra?
Ändå ska man....
Å sen ska man kräla i ångesten som håller på att slita sönder ens själ.
Ångesten som förgör och förstör.

Men orka ska man...

Ufff!

Kramen om!

Smått och gott...

Då har en ny dag grytt.
Torsdag i dag alltså.
Det ser kallt ut när jag tittar ut genom mitt köksfönster.
Ligger frost på backen.
Tur att jag ingenstans ska i dag heller.

Maxi har precis gått i väg till sin praktik och Midi håller på att göra sig i ordning inför hennes anställningsintervju.
Håll tummarna för henne!

Maxi kom in till mig i går och sa att hon skulle till sin pappa i helgen.
De ska äta gott och prata.
Hon frågade om det gjorde mig något.
Nej men snälla nån, klart hon ska till sin pappa och reda ut konflikten.
Jag hoppas bara att det fungerar, att hon inte måste krypa eller ändra sitt eget tänk för att han ska bli nöjd.
Jag hoppas att dom kan förstå varandra och komma fram till vad som blev så galet så att det inte händer igen.
Så jag får se hur länge hon blir där, om det blir hela helgen eller bara nån natt.

Jag blir alltså ensam i grottan i helgen.
Det var ett tag sen nu.
Det kommer att kännas konstigt.
Jag lär överleva.
Ska väl inte göra så mycket, njuta av tystnad kanske.
Göra det jag är världsbäst på, bara vara!

I dag så ska jag till middag skära kassler i tunna skivor.
Till det blir det kokt potatis och en kall sås på creme fraiche och grönsallad.
Hur den kalla såsen kommer att smaka får jag se.
Jag utgår från vad jag har hemma.
Det lär bli gott i alla fall.
Som vanligt. ( där fick jag till en smula kaxighet)

Ha nu en härlig dag alla fina!

Kramen om!

onsdag 30 oktober 2013

Onsdagstugg...

Då har jag vaknat till en ny dag.
Jag hoppas att den blir mer energirik än gårdagen.
Var ganska så slut på i går men det berodde på Måndagens möte.
Det kom efteråt.

Jag gjorde inte så himla mycket mer än lagade middag.
Jo jag hade ett långt och mycket trevligt samtal i telefonen med min Prins.
Det är inte ofta vi pratar men desto trevligare när det händer.
Jag menar vem vill inte ha en livs levande Prins i örat?

Sen ringde min fina Pappelino med.
Han var nyfiken på vad som sas på mötet.
Vi pratade lite runt det och så kom vi in på andra, roligare ämnen.

Hade även ett långt samtal med älskade E men det var under förmiddagen när hon äntligen fått tillbaka elen.
Stormen for fram ordentligt hos henne.
Hon sa att det kändes riktigt ruskigt.
Men nu är det över.
Simone drog vidare.

I dag så börjar Maxi sin praktik så hon blir borta dagtid under några veckors tid.
Å i morgon ska Midi på anställningsintervju.
Dom är driftiga, mina tjejer.
Skönt för dom att se att all ansträngning lönar sig.
Dom har sökt arbete på åtskilliga ställen så kul när en anställningsintervju blir resultatet.

Annars så hostar jag fortfarande så jag stundtals blir tokig.
Mini däremot är frisk nu.
Förkylningen bara kom och vände för honom.
Annat är det med det här gamla skrället som har motståndskraft gånger noll i dagsläget.
Tröttsamt men, men det är så det är!

Nu får ni ha en härlig dag alla fina!

Kramen om!

tisdag 29 oktober 2013

Nattmörker....

En dikt jag skrev alldeles nyss;


Nattmörker


Nattmörkret omfamnar
hennes karga kropp
snurrar in sig
i drömmar
och hopp

vem ser henne
där uti
månskärvans ljus
vem ser hennes
darrande kropp

vem ser hennes
ångest
som blommar upp
vem hör hennes
kvalfyllda rop

nattmörkret omfamnar
hennes karga kropp
snurrar in sig
i drömmar
och hopp

vem ser denna längtan
som spirar i kropp
vem hör hennes vädjan 
om ljus

vem ser hennes 
tårfyllda ögons hopp
vem värnar 
om fridfulla hus

nattmörkret omfamnar
hennes karga kropp
snurrar in sig
i drömmar

och hopp

Kramen om!

Dagen efter snurret....

Det är en himla tur när man som jag har förmågan att stänga av.
Helt enkelt stänga ner känslorna.
Nu är det säkert inte så vidare bra men man gör vad man behöver för att överleva.
Det var länge sedan jag kände mig som jag gjorde i går.
Mötet fick hela mig och mitt inre att explodera i ångest, oro, stress huvud som snurrade och en kropp som var så upp i varv att den gick i 120 blås osv...
Men till slut så bestämde jag mig för att detta orkar jag inte med att känna så då tryckte jag på lilla off knappen och så, bara putsväck.
Så blir man tom och känslokall i stället men det är smällar man får ta.

I dag efter en hygglig natts sömn så har jag bestämt mig för att varken tänka eller prata om det innan Måndag då jag ska träffa en överläkare på psyk.
Det blir inte bättre om jag ska älta, snurra, vrida och vända på det jag vet så lite om men som stör min sinnesfrid så mycket.
Jag tar det med läkaren för jag gissar på att även detta kommer upp i samtalet.

Nog om det.

I dag ser det ut att bli en strålande vacker dag.
Sol från en klarblå himmel och väderstationen visar en temp på 3 grader.
Det är förvisso inte så varmt men klockan är ännu ung så under dagen lär det bli lite varmare.
Inte minsta vindpust heller.
Vi klarade oss fint men så var det väl inte meningen att ovädret skulle sträcka sig hit upp.
Har förstått att det var ordentligt stormigt i södra Sverige i går.
Jag hoppas att det lagt sig och att det inte blivit allt för stora skador.

Dagens göromål handlar om att vika tvätt och lägga i garderober.
En enkel match för de flesta men för mig tar sånt en himla tid och kräver kraft att ta mig för.
Har egentligen ingen energi alls kvar efter gårdagen men jag får bita ihop som så många gånger förr.
Till middag tänker jag laga en Chili Con Carne med ris och sallad.
Det var evigheter sen jag lagade Chili så det är på tiden.
Vissa maträtter har som förmågan att hamna i bakvatten, man glömmer helt enkelt bort dem men i går när jag handlade så fick kom jag på det.
Ungdomarna ser ivrigt fram mot middagen.
Å på tal om det så ska jag ta fram köttfärsen ur frysen så den hinner tina.

Nej nu ska jag fortsätta denna nya dag med mer kaffe.
Älskar mitt morgonkaffe.
Det är det bästa på hela dagen.
Nåja, hade jag haft en läcker karl här som jag hade kunnat rumla runt med i halmen så hade det givetvis varit bättre men nu ser ju läget ut på ett annat sätt  så jag får nöja mig med mitt goda kaffe. *fniss*

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 28 oktober 2013

Karusellsnurr...

Just nu är det rena röran i mitt huvud.
Dagens möte på AF med Försäkringskassan och min samtalsterapeut var jäkligt jobbigt.
Helt kort och gott så.
Blev jag klokare vad det kommer att innebära för egen del?
Nej egentligen inte.
Det matades information, förkortningar, upplägg, olika synvinklar och herrens hela härlighet.
Hur ska en hjärna som min klara av att ta in allt som sas?
Jag minns knappt en tredjedel.

Vad jag tror att dom sa att en väg är en av många företag som ägnar sig åt att ta reda på arbetskapaciteten, hur länge man klarar av att vara fokuserad på en uppgift, stresstålighet osv.
Men det var ju inte så enkelt, jo egentligen för mig, för ska jag gå den vägen så har jag ju redan underlaget i mitt läkarintyg.
Men, tja vad ska man säg när skallen snurrar som en karusell.
Meningen är väl att jag på något vis ska ta mig ut på arbetsmarknaden igen, så småningom alltså.
Å en himla massa möten och planeringar och uppföljningar...

Det jag reagerade kraftigt på var när människan sa att man börjar med 10 timmar i veckan.
Då höll jag på att svimma.
För mig är 10 timmar hur mycket som helst.
Jag har ju fortfarande svårigheter att uppbåda energi för att sköta om mig själv, mina barn och mitt hem.
Å så två timmar varje dag på något ställe och det var typ den minsta tiden som dom kunde sträcka sig.
Va??????

Nej inte ska man varit långtidssjukskriven när man börjar på något sånt här.
Knappast!

Fast å andra sidan så sa hon till mig att det kan ju vara så att jag inte är i ett stadium att jag orkar arbetsträna/aktiveras just nu.
Nej, det kan ju vara så förstås....
Men som det är så kan jag inte säga nej, jag måste prova vad dom nu än bestämmer för mig.

Har egentligen inga ord, mer en kraftig ångest som börjat växa inom mig.
Å så snurrar hjärnan av så många tankar men det går så fort att jag inte hinner med.
Spänd som en fiolsträng är jag oxå och gråtfärdig och kräkfärdig.

Det är väl precis så man ska känna sig efter ett sånt möte, eller?

Nej jag lägger bara på locket.
Orkar inte just nu!
Orkar inte!

Kramen om!

Det är mycket i dag...

Ny vecka igen.
Måndag i dag alltså!
Jag har en del åtaganden i dag och det känns just för tillfället skitjobbigt.
Jag måste cykla in till byn i eftermiddag.
Har ett möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och min samtalsterapeut.
Det ska göras någon form av kartläggning på mig.
I ärlighetens namn så har jag ingen som helst aning om vad det egentligen innebär.
Har inte fått någon information som varit tydlig.
Jag lär väl bli varse om vad som kommer att hända i och med mötet.

Innan mötet ska jag titta in på banken och öppna konto med kort till Mini.
Något jag tänkt göra sen Augusti men när det gäller mig så är startsträckan att få till tänket lång.
Var in i Fredags och fick med mig en tillfällig fullmakt som x-maken skulle fylla i.
Vilket han gjorde.
Så nu är det bara att öppna kontot och om några dagar så kommer koden och kortet i brevlådan.
Mini längtar som bara den...

Å innan jag cyklar hem från byn blir det en titt in på min affär.
Måste handla lite då ex bordsmargarinet tagit slut.

Sen är det bara att sätta sig på cykeln och trampa hemåt.
Jag gissar att jag kommer att vara väldigt trött och slut på när jag väl är hemma.
Såna här saker tär något fruktansvärt.
Träffa nya människor, bli utfrågad, ja ni fattar...

Tur att jag har middagen klar.
Lagade till makaroner och köttfärssås i går så jag har massor kvar till dagens middag.
Ibland är det bra att vara förklok då jag känner mig själv ganska så bra.

Gårdagen var för övrigt lugn.
Ännu en liknande dag att lägga till handlingarna.
Jag sov väldigt mycket.
Denna förkylning slukar mig med hull och hår.
Å så har Mini åkt dit på den oxå.
Så vi var två zombies här igår.
Nåja, ingen har väl knappast dött av en sånhär förkylning men den tar på.
Å snart har den väl gått över igen.
Känns som jag inte varit annat än förkyld denna höst.
Nåja, shit happens har jag hört!

Nu ska jag ladda och tagga upp inför denna nya dag och det jag ska få gjort.
Det kan verkligen behövas.
Vet inte hur jag ska få till energin för att cykla in till byn men jag är ju en evig tjurskalle så jag lär fixa det med.

Ha nu en härlig början på veckan alla fina!

Kramen om!

söndag 27 oktober 2013

Vintertid...

Ja då är det officiellt, vintertiden är här.
Jag påminde mina ungdomar igår att klockan ska ställas tillbaka en timme.
Dom blev helt lyriska.
Varför vet jag inte.

Nåväl jag ställde tillbaka min väckarklocka innan jag la mig så det blev ingen snurr på tiden när jag vaknade i morse.
Klev upp och ställde om väggklockan i köket så ja nu är det fix.

Vintertid, känns rysligt obehagligt i kroppen må jag säg.
Jag vill inte ens bli påmind om att vi är på väg dit.
Men så är det vare sig jag vill eller inte.

Annars så var gårdagen lugn och skön.
Mina ungdomar var på ett synnerligen gott humör så det var mycket tjo och tjim i grottan.
Jag lagade en suveränt god middag.
La lergrytan i blöt.
Jag skar upp morot i stänger, lök, vitlök, wokgrönsaker, hela champinjoner och haricots verts.
Så varvade jag grönsakerna med kycklinginnerfileer i lergrytan.
Sen blandade jag ihop Lite tacosås, salsa, sambal oelek, hot pepparsauce med creme fraiche och lite grädde.
Så hällde jag över såsen i lergrytan och så in i ugnen.



Den välfyllda lergrytan innan den åkte in i ugnen


Som ni vet så ställer man alltid in lergrytan i kall ugn.
Det tog sina timmar innan det var klart.

Till det så kokade jag ris och gjorde en grönsallad.
Det var ljuvligt gott.
Ungdomarna höll på att äta ihjäl sig och sa gång efter annan att det var den godaste kycklingrätt dom någonsin ätit.
Ja då kan man känna sig nöjd, eller hur?

Måste tillägga att detta är ett otroligt bekvämt sätt att laga till en god rätt.
Smakerna gifter sig så fint i lergrytan och köttet blir alltid saftigt och mört.
Å så har man en allt i ett rätt.
Det enda som krävs är förarbetet och det tar inte särskilt lång stund.
Däremot så låter jag alltid lergrytan ligga ca 2 timmar i blöt innan jag använder den.
Tycker att det blir bättre än den rekommenderade tiden på en 15 minuter.

Nåväl, efter middagen så kände jag mig så superslut på att jag la omkull mig i sängen och somnade.
Det märks att jag är förkyld.
Har sovit mer de senaste dagarna än jag gjort på mycket länge.

Å kvällen avslutades med "Så mycket bättre" och lite annat smått och gott innan jag tog mina sömntabletter och la mig för natten.
Hade något svårt att somna då hostan är gräslig under senkvällen/förnatten men till slut så däckade jag.

Tja en sån dag kan jag knappast klaga på.

Ha nu en härlig dag alla fina!

Kramen om!

lördag 26 oktober 2013

När jag tittar ut...

...genom mitt köksfönster så är det grått, grått, grått.
Det ser riktigt tråkigt ut.
Träden har fällt sina blad.
Det är definitivt senhöst.
Dock inte särskilt kallt.

I går var en liten märklig dag.
Av någon anledning så tänkte jag jättemycket på min döda lillebror.
Vet inte riktigt varför.
Jag måste ha sett/hört något som gjorde att mina tankar stannade hos honom.
Å det är ju aldrig fel att minnas.
Som jag tidigare skrivit är jag klar med sorgen men emellanåt så forsar saknaden efter honom över mig.
Det gjorde det i går.

Jag lagade mat och så satte vi oss för att äta.
Jag hade dukat med finporslinet och tänt levande ljus.
Trodde att det skulle bli en trivsam och mysig middag om jag ser till min ansträngning men jag hade fel.
Mina ungdomar, jag älskar dem högt, men ibland så kan dom driva mig till vansinne med sitt tjafsande.
Det gör ju tyvärr att stämningen blir lite spänd, inte lika rolig.
Å då jag mår ganska så risigt så blir jag lättare påverkad.
Det slutade med att jag kände mig påhoppad, fick känslan av att det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar för att få livet och familjen att gå runt så är det aldrig tillräckligt bra.
Jo jag vet att jag förmodligen var extra känslig men det bara kom över mig och jag blev jätteledsen.
Ställde mig och diskade bort allt efter middagen och la mig i sängen.
I mörker!

Men, det gick till sig efter att jag legat och vilat en stund.
Vi behövde tydligen rensa luften lite. *L*
Å kvällen avslutades i köket med tjejerna.
Där dom som vanligt höll hov och låda...

I dag ska jag fortsätta kurera mig.
Jag smörjde in bröstkorgen med Vicks i går innan jag la mig och det hjälpte faktiskt till.
Andningen fungerade bättre, blev inte lika tät i näsan.
Gamla hederliga Vicks, fick en barndomsflash när jag kände doften.
Blev alltid insmord med Vicks när jag var liten och förkyld..

Dagens middag blir kyckling i lergryta.
Ska blanda med champinjoner, wokgrönsaker, och lite annat smått och gott.
Till det blir det ris och en fräsch grönsallad.
Bra mat som reder sig själv när den väl står i ugnen, gillas!

Ha nu en härlig Lördag alla fina!

Kramen om!


fredag 25 oktober 2013

10 Juli 2005...

Det är en dag jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att glömma.
Det är den dagen jag fick besked om att min lillebror inte längre fanns.
Jag kan fortfarande känna hur det svartnade för ögonen på mig och jag INTE förstod att det var sant.

Jag saknar dig fortfarande.
Det går dagar, ibland veckor då jag inte tänker på dig men helt plötsligt så ser jag något/hör jag något som påminner mig om dig.
Å då gör det så himla ont, att du inte finns bland oss längre.

Jag kan fundera över hur det hade varit om du fick barn.
Jag hade varit faster Millan.
Jag hade fortfarande funnits för dig på samma sätt som jag gjorde medans du levde.

Du blev bara 32 och dog den mest meningslösa död man kan tänka sig.
Så arg jag var under lång tid, både på dig och på den personen som hjälpte dig över till den andra sidan.
Så arg och samtidigt så förkrossande ledsen, så nerbruten av sorg och saknad efter dig.
Jag vet att du vet, där du nu är.
Vi har fortfarande någon form av kontakt.
Ibland går det långt mellan gångerna men så är du helt plötsligt här hos mig igen, på ditt eget besynnerligt busiga sätt.
Jag märker att du fortfarande har glimten i ögonen....

Det är en märklig känsla att gå från att ha varit fyra syskon till att vara tre.
Det är svårt att komma ihåg.
Men jag säger alltid att du är i himlen.
Du finns levande för mig även om jag inte längre ser dig klart.
Jag kan känna när du är i närheten, när du tittar till mig.

Men om jag fick önska en endaste tanke till så vore det att få sitta med dig en hel kväll och prata på det sätt vi alltid gjorde.
Sådär nära som du och jag oftast var.
Du min yngsta mest ohängde bror.
Jag saknar dig alltid.
Jag ler vid minnet av dig.
Jag ser dig när du var en liten blek, blond pojk.
Jag ser dig som vuxen, mer kaxig, mer man.
Jag ser hela spektrumet av den du var.
Jag ser hela dig klart!

"I himlen där får du det bra
i himlen där finns allt du vill ha"

Jag sörjer inte längre men jag saknar.
En saknad som alltid kommer att gå bredvid mig, som de steg jag trodde du skulle ta.

Jag saknar dig alltid min älskade lillebror!

Kramen om!

Godmorgon alla....

Nu får jag det att låta som om det är massor som läser min blogg men det är dock en och annan har jag märkt.
Å det är givetvis mycket trevligt!

I dag är det Fredag, helgen står för dörren, å jag får hem Mini och Midi i eftermiddag så det känns himla varmt och gott inombords.
Jag har tänkt göra potatisgratäng, fläskfile och sallad till dagens mysmiddag.
Min matberedare har gått sönder så jag får skära potatisen för hand men det går, tar bara lite längre tid.
Men jag har supervassa och bra köksknivar så det är inte ett så stort pådrag.
Lite avkopplande sådär...

I går så tillbringade jag större delen av dagen i sängen.
Kanske inte så svårt att gissa när man mår skit.
Tror dock febern har gett upp nu.
Låg och tittade på "Syndens näste" på Tv4 fakta innan jag somnade.
Ett sånt program som jag gillar.
Handlade givetvis om mord.
Det är något så avkopplande att titta på en mordutredning.
Dessa program ska vara verkliga dramatiseringar.
Känsliga tittare varnas i programmets början men det är aldrig riktigt hemskt, man får som inte se så mycket.
Nåväl, för mig är det avkopplande att se hur utredningen går framåt.
Å jag har oftast rätt i vem som förövaren är...

Jag har på eget bevåg ökat dosen sömntabletter så just nu sover jag lite bättre igen.
Nackdelen är att dom inte räcker lika länge.
Men jag ska ju träffa läkare i början av November så jag får se då vad hen säger om mina sömnsvårigheter.
Hur hen vill gå vidare med mig.
Man vet ju som sagt aldrig om man får en läkare som lyssnar och förstår, det är ju oftast rena lotteriet men jag har fått höra av min samtalsterapeut att denna människa ska vara mycket bra, så det låter ju lovande.
Å så är det bestämt att samtalsterapeuten ska sitta med under läkarbesöket.
Det känns riktigt bra, för det är ju hon som verkligen vet min problematik.

Dagens göranden då?
Jo, jag måste cykla in till byn och helghandla.
Jag vill verkligen inte men jag har inget val.
Å till veckan så har Mini höstlov så det kommer att gå mer mat här hemma.
Så det blir en cykeltur.
Jag fryser redan nu när jag tänker på det men det är som det är.
En nackdel med att vara singel, man får fixa allt själv oavsett hur man mår.

Ha nu en härlig dag alla fina!

Kramen om!

torsdag 24 oktober 2013

Huvudet under armen...

Å händerna på täcket...haha
Ont inne i truten då jag bitit mig ordentligt i läppen vid ett svagt ögonblick jag inte riktigt minns, men känns gör det givetvis!

Jo det känns lite överallt i min kropp att jag faktiskt fortfarande lever, kanske inte så himla kick'n men ändå.
Fast skallen består av en bisvärm och det känns som någon bankar med en hammare vid varje hostattack så kunde det givetvis varit värre.
Det här måste ju betyda att det faktiskt finns något i den och då är det kanske inte så konstigt att även tankarna snurrar jämte bisvärm och hammarslag.

Vad funderar jag på då kanske ni undrar?
Tja lite hur konstigt livet faller sig.
När man minst anar det så händer det!
Måste det vara just Gevalia jag bjuder på när jag får oväntat besök?
Varför blir jag alltid förkyld när jag träffar en karl?
Tål jag inte längre killbaciller, eller?

Å nej jag dejtar inte men jag träffar en karl när lusten faller på.
Hm, hur lät nu det?
Inte menade jag precis så när jag nu läser vad jag skrev, menar mer att jag träffar en karl som vän och har mycket trevligt med honom.
Vi ses när andan faller på och tillfälle ges.
Det blir alltid många, långa och djupa samtal där vi löser livets alla krångliga gåtor, världsfreden, psykiskt mående osv...
En härlig vän som jag kan vara mig själv inför eller håller på att lära mig visa vem jag är inför..

Kär blir jag däremot inte så lätt.
Har byggt upp en oändlig mur runt omkring mig, så särskilt enkelt gör jag det inte för någon.
Men som sagt, en vän är bättre än att ingen ha och det kommer väl en dag då någon rämnar min mur igen så jag blir sårbar och mottaglig, inte längre nedstängd/avstängd.
Jag har inte bråttom.
Allt har sin tid och sin plats.
För mig handlar det om att må bra igen, i mig själv, ta väck alla gamla demoner som fortfarande härjar mig, se en ljusning, en morgondag...

I morgon så får jag hem Mini och Midi.
Jag har planerat en mysmiddag då.
Ska bli härligt med lite liv i luckan här.
Nog för att jag har Maxi här hela tiden men hon är inte normalt så högljudd. *L*

Nej nu ska jag dyka till sängs igen och fortsätta kurera mig!

Kramen om!

Ibland blir det bara så....

Som att jag blivit riktigt förkyld igen.
Lite less blir jag allt men vad fasiken ska man göra åt det?
Tur att sängen finns då jag inte orkar sitta uppe så mycket säger hon som precis klivit upp efter ca 12 timmars sängläge på raken...

Det är som det är och tydligen är det så igen....

Återfall eller synden straffar sig själv...
Men särskilt syndfull har jag inte varit så det kan inte bero på det.
Nej jag tror att det är Maxi som smittat mig så nu är vi två hostmonster här som mer liknar zombies än människor....haha

Å nej, jag orkar inte skriva inlägg i dag känner jag nu.
Det snurrar något kopiöst i skallen.
Typ bisvärm eller något liknande.

Tror jag lägger mig igen!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

tisdag 22 oktober 2013

Himla mycket Tisdag...

Jag gillar fortfarande Tisdagar bäst av vardagarna.
Det finns kvar sen mitt äktenskap.
Tisdagar var en rofylld dag, en oas i ett kaotiskt och destruktivt äktenskap.
Tisdagarna var mina, eller egentligen varannan Tisdag men ändå...
Om jag ser till i dag så har jag sällan åtaganden på Tisdagar.
Inga samtal eller andra möten, de brukar infalla på Måndagar eller Onsdagar.

Så dagen har hitintills börjat ganska så bra.
Min perkulator kokar mitt kaffe.
Snart ska jag avnjuta dagens första och ljuvligt smakande kopp kaffe.
Jag har sovit hyggligt i natt, för att vara jag.
Jag hade en skaplig gårdag.

Jag hade ju samtal och jag cyklade in till byn.
Det var kallt.
Tittade på termometern innan jag skulle i väg och då visade den - 7.7 grader.
Inte så himla mysigt.

Under samtalet så gick vi genom några frågor som jag inte riktigt visste om jag tänkt rätt.
Å så fick jag fylla i värsta luntan till.
Typ 120 ja och nej frågor.
För att se om jag lider av någon form av personlighetsstörning.
Ja ni läste rätt.
Nu har dom tagit till stora kavalleriet minsann...
Här ska minsann utredas vad som är fel på mig, varför jag inte blir frisk.
Det är ju i och för sig bra men, tja jag känner mig aningen mållös!

Personlighetsstörning, smaka på det ordet.
Jag tycker inte om det.
Det känns inte så bra att säga det av någon anledning.
Jag får väl se...

Nå, det var i går och i dag är en ny dag.
Grått och tråkigt är det ute.
Alla lampor har jag tända inne.
Jag ska ha ljust, inte sitta i mörker.
Sägs det...

Nej nu har jag en del att ta itu med så ha en bra dag alla fina!

Kramen om!



måndag 21 oktober 2013

Måndag igen då...

Ny dag, ny vecka.
Ska jag summera helgen som passerade får jag skriva att den var riktigt trevlig.
Först fredagsmyset med flickorna, jättehärlig kväll.
Å i lördags så blev jag bortbjuden.
Ännu en fantastiskt trevlig kväll med mycket givande samtal.
I går så såg jag och Maxi film tillsammans när vi åt middag så gårdagen var mysig den med.
Ibland så blir det bara så himla bra och så känns helgen.

I dag ska jag cykla in till byn för samtal.
Jag ser inte fram emot cykelturen.
Det är - 8.5 grader ute.
Skitkallt alltså.
Vet inte riktigt hur jag ska klä mig för att inte frysa ihjäl.
Får leta reda på en varmare jacka.
Men samtal ska jag ha i alla fall.
Har inte riktigt fyllt i alla papper jag fick med mig förra gången.
Det är lite svårt att tänka hur jag är när jag mår riktigt bra, det känns som så länge sedan att jag glömt.
Nåväl det jag inte fyller i hemma får jag göra hos henne.

Sen ska jag ta mig förbi en affär.
Måste köpa halstabletter till Maxi.
Hon är jätteförkyld och har himla ont i halsen.

Väl hemma lär jag ha frossan i mig så det kommer säkert ta ett bra tag innan jag tinar upp.
Sen får dagen blir som den blir.

Ha en bra början på denna vecka alla fina!

Kramen om!

lördag 19 oktober 2013

Ännu fler tankar...


Det händer att jag funderar över de val jag gjort i livet.
Vad skulle jag valt för väg för att mitt liv skulle se annorlunda ut idag?
Vad hände när jag valde så fel?
Var det en endaste val med påföljande händelse som gör att jag sitter i den sits jag sitter i idag?
Eller har arv/miljö/uppväxt stor del i de val jag gjorde?

I början av mitt liv, alla dessa år i min mors och fars äktenskap som var så infekterat, hur påverkade det mig?
När jag som 7 åring tog hand om min söndeslagna, blödande mamma, hur fick det mig att må?
Vilken bild av förhållande/äktenskap gav mina föräldrar mig?
Hur tog jag det som liten flicka/ung kvinna när min mor ständigt missbrukade mig?
Alla slag, alla okvädesord hur påverkade dem mig i mitt fortsatta liv?
Alla år där jag försökte hålla en fasad av att allt var frid och fröjd hemma hos mig, vad lärde det mig?

Jag vet att jag sökte bekräftelse när jag var yngre.
Jag ville att någon skulle säga att jag duger som jag är, jag är tillräckligt bra.
Jag fick den sällan, ytterst sällan.
Jag jagade en dröm som jag inte trodde var verklig.
Jag ville ha trygghet.
Jag ville ha harmoni.
Jag ville känna kärlek och vara älskad.
Allt detta som jag aldrig upplevde av mina föräldrar.

Jag sökte mig till alla dessa "farliga" män jag trodde jag kunde förändra genom att visa dem den uppsjö av kärlek jag hade inom mig.
Alla dessa män som inte ville/var redo att ha en fast relation med någon då de egentligen själva var så trasiga.
Jag blev hoppläst förälskad i alla som var fel för mig.

Jag har alltid varit en känslomänniska.
Kanske just för att jag aldrig hemma fick ge uttryck för vad jag kände.
Kanske för att jag då hade en mamma som bara plattade till mig hela tiden och fick mig att känna mig mindre duglig, aldrig tillräckligt bra.
Kanske för att jag hade en pappa som valde den enklaste vägen, alltså höll sig undan mig i stället för att ta tag i mig och visa att han verkligen brydde sig om mig.

När jag då träffade min x-make så var han raka motsatsen till de män jag tidigare träffat.
Han uppvaktade mig så intesivt att jag till slut föll till föga.
Tänkte att detta är en man så olik de jag träffat tidigare så han måste vara bra för mig.
I början var han det förstås.
Fast egentligen tog det inte särskilt lång tid innan han visade en bit av sin rätta sida.
När han med berått mod gick in i min lägenhet då jag jobbade och letade rätt på alla mina dagböcker, läste dem och sen kallade mig för hora utifrån hans egen tolkning av det han läst.
Å hur jag liksom bortförklarade hans beteende och till slut efter mycket bråk accepterade hans rätt att läsa om mitt liv och tolka det efter eget huvud.

Ren galenskap kan jag tycka idag, hur i h-vete fick han mig att tycka att det var okey?
Jag har liksom egentligen inget svar på den saken mer än att jag trodde att han var en annorlunda man, att han var rätt för mig.

Å sen efter att barnen föddes då hans psykbryt på mig kom med mer jämna mellanrum än inte.
Då jag tyckte att jag satt fast och inte kunde komma loss för att jag med vakna ögon gått in i detta äktenskap och skaffat barn med honom.
Då stannade jag kvar, för det skulle man göra.

Tänk att han anklagade mig för att ligga med brevbäraren då min yngste son var någon månad gammal, då jag inte var sugen på sex för att jag hade fullt upp med att sköta tre barn och samtidigt packa ihop vår lägenhet då vi skaffat en större och var på väg att flytta.
Men otrogen var jag med sotarn, brevbäraren eller snickarn...
Tja, den lusten fanns hela tiden, jag hade väl inte tillräckligt att göra som det var så jag la mig åt höger och vänster hela tiden....suck!
Men av någon anledning så lät jag alla dessa okvädesord passera.
Vad skulle jag göra?

Å sen efter flytten till där jag bor nu så blev allt värre och värre för vart år som gick.
Det spelade ingen som helst roll hur mycket jag än gjorde så var jag aldrig tillräckligt bra.
Ville jag inte ha sex så tjatade han om det.
Ville jag ha mycket sex var det aldrig bra heller.
Så till slut gick han från att vara verbal till att vara fysisk.
Jag minns första gången han bara rakt av slog mig rakt i ansiktet för att han var förbannad på mig.
Jag var så chockad, trodde inte att det var sant men tog mig hemifrån och sov över hos en kompis.
Dagen efter när jag kom hem så var han vansinnig för att jag åkt hemifrån och han låtsades inte minnas att han slagit mig.

Jag förlät, vad skulle jag göra, det var ju säkert mitt fel eftersom jag förmodligen inte sagt rätt saker eller gjort något fel.

Å sen var det liksom full rulle.
Jag visste aldrig vad han kunde ta sig till.
Det var fritt fram....

Å vid ett tillfälle så kastade han ner mig baklänges i badkaret.
Jisses så ckockad jag var då, insåg att jag faktiskt kunde ha dött.
Då tvingade jag honom att gå till familjerådgivningen.
Han berättade faktiskt vad han gjorde mot mig och kvinna sa att du får absolut inte slå Millan.
Nähä, men sådana män hittar givetvis andra vägar.
Han gick över till att verbalt förnedra mig och trycka ner mig.
Å så la han ner detta att slå mig men däremot kastade han in mig i väggarna.
Finns nog knappast en vägg jag inte haft närkontakt med i mitt hem.
Men han slog mig ju INTE, i hans tycke alltså.

Vet inte hur många nätter jag satt på golvet i köket under nuvarande stereohyllan och skakade av rädsla och klarade inte av att lägga mig jämte honom....

Jag tror att varför jag fann mig i allt detta rent ut sagt galenskap är för att det var så jag växte upp. 
Han tog vid där min mamma slutade.
Jag var så hjärntvättad av att jag var usel så det var inte svårt att tro min x-make.
Hade jag vuxit upp i mer normala förhållande när det gäller äktenskap och familjeliv så hade jag direkt förtsått att detta var så in i h-vete fel men för mig var det faktiskt välbekant och vardag.
Att bli missbrukad både psykiskt och fysiskt.

Det sista absolut fulaste han gjorde mig var att våldta mig, inget annat bet ju på mig mot slutet då jag frigjorde mig från honom.
Alla verbala påhoppa var som att hälla vatten på en gås så till slut fann han bara en utväg, att förnedra mig totalt genom att våldta mig.
Å det gjorde minsann ont, blev jävligt skadad i själen av det övergreppet men däremot visade jag aldrig honom det.
Hur mycket det påverkade mig.
Han hade gjort sitt för sista gången när det gällde mig...

Det är förbaskat tragiskt när jag tänker efter.
Så vart hade jag kunnat välja annorlunda för att slippa vara med om allt detta?
När jag träffade honom?
Nå han visade ju inte sitt rätta jag förrän lång tid efter vi först mötts.

Nej jag vet faktiskt inte vart jag skulle valt på annat sätt.

Å med alla dessa erfarenheter, måhända att de flesta är ganska jobbiga och svåra så har jag ju blivit den människa jag är i dag och trots att jag mår dåligt så tycker jag mer om mig själv i dag än förr om åren.
Å sen hade jag ju inte haft mina underbara barn utan honom.
Å dem älskar jag så högt att det knappt går att sätta ord på känslorna.

Bara att konstatera att jag är den jag är utifrån mina erfarenheter av livet.

Vet ni varför ni är de ni är idag, finns det någon särskild händelse som ni kan säga att just detta har gjort mig till den jag är i dag?

Kramen om!

Fantastisk härlig gårkväll....

I går var en riktigt härlig dag.
Som jag skrev i förra inlägget så kände även jag av "fredagsmyskänslan".
Flickorna och jag hade en så himla mysig och trivsam kväll tillsammans.
Vi lagade maten tillsammans och dukade upp på vardagsrumsbordet.
Tände massor av ljuslyktor.
Och så började vårt mys.
En riktigt tjejkväll om jag ser till de filmer vi såg.
Först Legally Blonde och sen Bridget Jones dagbok.

Å det var supergott med tacos.
Vi åt sakta och fyllde våra magar med alla möjliga godsaker som fanns på bordet.
Å skrattade en hel del.
Jag har kanske skrivit tidigare om att mina tjejer är väldigt spexiga av sig och otroligt roliga att höra på när de är i sitt esse och de var de i går.

Å som pricken över i,et så fick vi sällskap en stund.


En riktigt fin räv.
Å han höll en vacker serenad sittande nedanför min altan.
Maxi sprang genast in efter sin kamera och fotade vårt sällskap.
Han var så himla söt och verkade orädd för människor.

Efter tacomiddagen så tog vi fram dip, morotsstavar och gurkstavar, melon och jordgubbar och så fortsatte myset.
När vi sett klart på film nummer två så var jag så trött att jag såg sju stjärnor så jag gjorde aftontoalett, kramade om mina flickor och tackade dem för en underbar kväll, och så kröp jag ner mellan svala lakan.

I dag vaknade jag till en mycket skön och varm känsla inombords.
Gud så jag älskar mina flickor.
Dom är så härliga att umgås med-
Helt makalöst underbara!
Jag är så glad att dom vuxit upp till dessa underbara människor med så stora hjärtan, så empatiska och starka och trygga i sig själva.
Det är härligt att se deras utveckling.

Nu ska jag fortsätta denna Lördag i Herrens år 2013.

Ha en underbar dag alla fina!

Kramen om!



fredag 18 oktober 2013

Bra feeling...

Fredagseftermiddag och det börjar kännas helg även i mitt blod.
Jag som är sjukskriven ser sällan skillnad på dagar men just i dag så känns det att vi har ett fredagsmys under uppsegling.
Frossan efter min cykeltur i - 3.5 grader har ännu inte riktigt gått över trots att elementen fullkomligt sprutar ur sig värme men innan kvällen är över så...
Eller kan man skicka efter en "kroppsvärmare", skulle behövas...hehe

Tänkte visa lite foton från mitt kök.
Söm jag skrivit tidigare så tycker jag om att ha det rent och snyggt i köket.
Var sak har sin plats.
Mitt kök är mycket slitet och gammalt, kan inte påstå att min hyresvärd är särskilt förtjust i att renovera men och andra sidan så bryr jag mig inte nämnvärt.
Det finns en viss charm ändå.


Min diskbänk.
Såhär brukar det alltid se ut.
Rent, bortdiskat och bortplockat förutom mitt vattenglas och min kaffekopp som jag använder hela dagen.



Kryddhyllan ovanför spisen.
Jag vet att man inte ska ha kryddor såhär öppet men jag har ingen annan plats i köket då jag har väldigt lite skåp och lådor så, men å andra sidan så lagar jag så mycket mat att Jag köper kryddor  ofta.
På fläkthyllan står alla mina mediciner.



Paradhyllan med den gräsliga färgen.
Vill måla om den men det är ett framtidsprojekt.
I den bruna keramikskålen med lock förvarar jag mitt flingsalt.
Kan inte leva utan flingsalt, det är så härligt.


Den lilla, lilla bänk jag har micron på.
På micron ligger handdukarna jag använder när jag bakar.
Lådan som står bredvid innehåller dillkött jag tagit fram från frysen ( i går alltså)


Å så lilla hörnan med min frys ( den är min egen, det tillhör inte frys i standarden på min lägenhet).
Stereon på sin hylla som Herr H byggde och satte dit och så en massa porslinsfigurer på vägghyllan, vilka var och en finns ett minne till.
Några av dem som gåva när jag fick mina barn osv...


Å så mitt köksfönster där jag sitter ofta vid laptopen.
Å tittar ut....

Nej mitt hem är inte på något vis modernt, golven lutar åt höger och vänster, tapeterna är gamla, golvmattorna förskräckliga men jag trivs.
Köket är ett av mina bättre rum här i grottan.
Här sitter jag ofta och tänder massor av  ljuslyktor och bara är och har det bra.

Tänk om man inte skulle trivas i sitt eget hem, så tråkigt det vore.

Ha nu en underbar kväll alla fina!

Kramen om!