måndag 31 december 2012

Nyårsafton 2012

Årets sista dag.
Tror inte det är lönt att sammanfatta året som gått då det mest vart skit, elände, skit och mer elände med en paus under sommaren som gjorde hösten och förvintern än värre.

Nåja, alla år kan ju inte gå som på räls.
Jag gissar på ett småjobbigt 2013 oxå, i alla fall i början när jag påbörjar samtalsterapin.
Sånt tar alltid på även om det på sikt blir bättre.
Jag hoppas mycket på det.
Att jag äntligen får professionell hjälp...

I går så kom mitt manliga besök hit.
Min livvakt över Nyår.
Känns lite skumt att ha en karl i huset.
Lite smålustigt...

Jag kokade potatis, gjorde en ägglåda, stuvade spenat och stekte på prinskorv till middag.
Det var förbaskat gott och länge sen jag gjorde det.

Var som sagt ytterligt trött i går så det blev några försök till tupplurar som dock inte fungerade.
Kvällen avslutades med Avatar som kanal 4 visade.
Vid 22 tog jag mina tabletter så jag kunde somna om jag ville.

Natten har varit lite sisådär.
Har väl sovit något bättre men när jag vaknat till har det känts konstigt att höra någon annans andhämtning än min egen.
Inte så van med det längre.
Var ett tag sen en karl sov i min säng.
Märk väl ordet SOV!

Nu passar jag på att önska er alla fina ett härligt avslut på 2012 och ett Gott Nytt 2013!

kramen om!

onsdag 26 december 2012

Annandagen...

Ja men då var julen snart över för detta året.
Jag har överlevt.
Men jag har verkligen sovit urkasst x antal nätter nu igen.
Vaknat sjuhundrafemtioelva gånger i timmen och har svårt att somna om.
Undrar just om orsaken är att de nya ångestdämpande jag fått utskrivet inte ger den effekt det är tänkt?
Något måste det väl bero på?

I går så fick jag hem barnen igen.
Först anlände Mini och senare på kvällen flickorna.
De följde med sin pappa och hans nya till hennes föräldrar för att äta ännu ett julbord.
Mini ville dock inte bli med så de lämnade av honom här.
Vi hade fullt upp med att pyssla på med diverse tv apparater och boxar.
Jag fick ju med mig en såndär tv-box som Pappelino hade till övers.
Nu gick det inte så enkelt som vi tänkt.
Det måste borras ett hål mellan Minis och mitt sovrum för att dra kabel men när det väl är gjort så har han alla kanaler jag har i mitt rum.
Fina Pappelino lovade att komma hit och borra.
Jag måste bara höra med värdfolket huruvida det går någon elkabel genom den väggen så det inte blir några tokerier.

Jag blandade ihop en gratäng till middag.
Det blev en blandning av potatis, lök, vitlök, kassler, champinjoner, riven ost, kryddor och så blandade jag grädde med lite av en grytbas jag hade i kylskåpet.
Kan säga att det blev urgott.
Som alltid när jag tar vad jag har och slänger ihop...
Mini tog hela tre portioner, även om de inte var superstora men nog märks det att han är en tonårsgrabb alltid. *L*
Efter maten gjorde jag en variant av Ris a' la malta med drottningsylt.
Var ju bara så smarrig å Mini var överlycklig då farmors på julafton inte var god alls.
Se det ska vara mamma till att fixa till gott åt barnen..


Kvällen gick i lugnets tecken.
Jag såg sista filmen av Twilight men det gick inge vidare bra.
Efter halva filmen satte datorn i gång och buffrade hela tiden så det blev liksom bara hackigt men skam den som ger sig.
Har jag bestämt mig för att se så ska jag banne' mig göra det trots att jag höll på att bli vansinnig.

Efter filmen var slut så kröp jag ner i sängen och som sagt, sovit mycket har jag tyvärr inte gjort.
Går som vanligt omkring som en zombie, mer död än levande...

Önskar er alla fina en fantastisk Annandag!

Kramen om!

måndag 24 december 2012

Att fira julafton...

....utan sina egna barn och samtidigt vara barn då julaftonen firades hos Pappelino med sambo.
Lite småkonstig känsla.

Nu har jag som jag tidigare skrivit inte kommit in i någon julstämning detta år vilket som jag antar beror på min depression.
I morse när jag klev upp, efter en snurrande, mardrömslik natt så var grottan naturligtvis öde och tom.

Inga tindrande barnögon som stod och uppspelta hoppade vid sängen för att tomten smygit in under natten och lämnat några klappar.
Ingen stämning överhuvudtaget...
Nu hade väl inte mina barn agerat på det viset med tanke på den ålder de är i nu men ändå.

Bara jag.
Helt tomt.
Ingen famn att krama om.
Ingen att äta frukost med.
Ingen att mysa med.
Bara ensam...

Inte det scenarie jag såg i Augustimånad, inte ens i September när Korpen flög sig kos för en ca två veckor men aldrig kom tillbaka.

Å det med barnen, i år är det deras pappas tur att få ha dem så det är inte synd om mig för den sakens skull.

Fast ensam och övergiven kan man känna sig ändå.

Nåja, jag har ju firat Julafton, jag som så många andra.
Min fina Pappelino hämtade mig vid 13.
Å på något vis så blev jag en ca 5-6 år när jag kom hem till honom och hans fästmö.
Himlarns så det skulle passas upp.
- Ville jag ha kaffe, kaka, dricka?
- Någonting?
- Nej tack, jag väntar tills vi äter.
- Men ta en frukt då!
- Nej, tack!

Å så ett härligt julbord som skulle vara så litet i år enligt Pappelino.
Litet, inte alls.
Inte som jag kunde se det.
Jag orkade då inte ens smaka av allt som fanns på fat och i grytor.

- Vill du ha kaffe direkt på maten, blev frågan?
- Nej tack, jag håller på att svimma av mättnad.
- Vill du ha mer julmust?
- Pappelino, jag kan ta själv om jag vill ha.

Å så togs det fram knäck och ischoklad.
Givetvis hemgjort.
Efter det stod verkligen magen i fyra hörn.

- Är det inte dags för kaffe nu?
- Jo svarade jag, det skulle vara gott.

Jag väntade givetvis på en slätkopp men ack där bedrog jag mig kraftfullt.
Fram dukades ett fat med doppa och så glasstårta.
Jisses Amalia och hans lilla Moster Rut, jag svimmar snart tänkte jag...

Så blev det dags för mig att ta en dos antidepp-tabletter och då ville han ingående få reda på all medicin jag stoppar i mig i dag.
Blev ett väldigt stort samtalsämne om munhygien, hur tänderna klarar sig, oerhörda törsten man blir drabbad av, vikt-upp eller ner osv....

Å som pricken över i;et så säger Pappelino att Tomten har vart på besök medans du var ute och tog ett bloss.
Jag fick ett kuvert med trisslotter.
- Tomten var lite tråkig i år säger Pappelino.
- Trisslotter duger utmärkt säger jag.

Tyvärr ingen vinst för mig men det hade jag inte väntat mig heller.

När klockan var runt 20 tiden så frågade jag väldigt snällt om jag kunde få bli hemskjutsad?
- Vill du hem redan?
- Jo, jag är trött, för mycket social kontakt för en dag.
- Ja men då går jag ut och varmkör bilen, du behöver inte gå ut och vänta, jag kommer in och hämtar dig.

När bilen var framkörd så gick 5-6 åringen ut med sin Pappelino, satte sig i bilen och fick åka alla mil hem.
Hon tackade för sig, för den härliga maten och det trevliga umgänget.
En mycket trött kvinna rullade undan stenen till grottan och klev in.

Äntligen 45 igen!!!




Kramen om!


Julafton...

Jaha då är den stora dagen här då:
Julafton!
Men inga tindrande barnögon finns i min grotta.
Jag sitter mol allena.
Det är väl som det ska vara förstås!

Det blev så tomt i går när barnen blev hämtade av sin pappa.
Ni vet sådär himla tvärt och på något vis oförberett fast jag borde vant mig vid detta laget.
Jag spelade Spotify på ganska hög volym i ett försök att utestänga tomheten inombords.
Jag tog mig an mitt ansikte och smetade på en ansiktsmask som gjorde att jag knappt kunde rynka på näsan.
Så stelt blev det.
Men skönt efteråt.
Kan väl lura mig själv och er att jag blev minst 10 år yngre och helt slät, alla rynkor försvann.
Eller?
Njae, inte riktigt så men huden kändes väldigt mjuk och smidig i alla fall.

Mr J ringde så vi pratade bort en lång stund.
Även han sitter ensam men är hundvakt och kanske den största anledningen till varför han inte kan ta sig någonstans i dag.
Han är en lugn och sansad vän jag funnit som imponerar stort med sitt fina,  varma hjärta och många gånger kloka tankar och funderingar.

Herr H skickade ett sms att han var framme hos sin mor och far där han ska fira jul.
Vi pratade en kortis på mobilen.

Min finske skrivarvän hörde av sig en snabbis på FB och önskade mig En God Jul!.
Han är oxå en mycket förnuftig människa med massor av livserfarenhet han delar med sig av.
Vi har en mycket fin skrivardialog med varandra.

Efter det så gick luften ur mig.
Jag funderade på om jag skulle se nån film på tv men bestämde mig för att ta mina tabletter och kura ihop i sängen i stället.
Har sovit konstigt och oroligt i natt med mycket konstiga drömmar.
Vaknat minst nån gång i timmen.
Känner mig sisådär utvilad.
Inte riktigt, riktigt alls.

Gav upp relativt tidigt i morse.
Min Pappelino som alltid kliver upp 05 skulle nog inte hålla med mig.
Jisses jänta, det där kallas ju för sovmorgon.
Jag klev upp 06....
Han är som han är men visst är jag glad och tacksam för att jag har honom i mitt liv.
Han är en allkonstnär med många fina sidor.

Han skulle hämta mig mitt över dagen.
Säkerligen precis då jag skulle behöva lägga omkull mig och vila...
Man får inte allt här i livet, det har jag erfarit mången gång.
Jag får väl dock stå ut i dag då det är Julafton och allt även om jag lika gärna kunnat slippa eländet.
Ingen som helst julstämning finns hos mig.
Bara en längtan av att få vara ifred och ändå inte.

Men Julafton är det så ha nu en underbar dag alla fina!

Kramen om!


söndag 23 december 2012

Dan före dopparedagen...

I morgon är det Julafton.
Jippi för många, tänker på alla små barn med tindrande ögon som med spänning väntar på att tomten ska komma.
Vi hade våran Julafton i går.
Barnen ville att vi skulle ha julklappsöppningen efter middagen.
Regelrätt med tomte och allt.
Min äldsta Maxi som är lite av familjens clown spökade ut sig till en tomtevariant.
Jag skulle ha fotat...haha

Barnen blev mycket nöjda med sina klappar.
I år hade jag som sagt tänkt till en del.
Jag fick sådana bra saker som lypsyl, hudlotion, silverschampo, slingblekning, värmeljus, ljuslykta, lite godis...
Vi hade en mycket rolig stund tillsammans.
Sen satt vi i köket och barnen höll hov några timmar.
Det är en glädje att sitta och lyssna till dem när de är i sitt esse.

Jag gjorde en skapligt tidig kväll.
Trots att det är roligt när de är här så tar det på mina krafter.
Allt pratande och skrattande tar på min ork.

I dag så lullar vi runt här.
Midi går i sin nya mjuka morgonrock.
Maxi och Mini i sina morgonkläder.

I eftermiddag så blir de hämtade av sin pappa.
Å så försvinner de för några dagar.
Vet inte riktigt när jag får dem åter.

Känns lite vemodigt men sånt är livet!

Ha nu en trivsam dag före dopparedagen alla fina!

Kramen om!

lördag 22 december 2012

Ånyo ett blomsterbud.

Det är inte ofta det händer att  man får två blomsterbud under en och samma vecka.
I dag knackade det på dörren och så fick jag denna vackra;


Det är till att ha fortsatt tur.

I dag är jag annars aningen trött då jag inte kom i säng förrän väldigt sent igen.
Hjärnan jobbar för fullt emellanåt oavsett jag vill tänka eller inte.
Dessa gånger är det inte ens lönt att lägga mig.
Till slut så lugnade det ner sig så jag kröp ner i sängen i alla fall.
Så några sömntimmar har det blivit.

Just nu mår jag väldigt dåligt, alltså illamående.
Biverkning av den nya tabletten jag äter.
Nåja, det går väl över om några dagar då kroppen vant sig....

Ha nu en skön Lördag alla fina!

Kramen om!

torsdag 20 december 2012

Att förlora en dag....

Det är ju inte så jätteofta jag är vaken en hel natt längre.
Även om jag inte alltid sover bra så brukar jag sova någonting i alla fall.
I natt var jag vaken hela.
La mig i morse vid 06 tiden.
Å sen har jag sovit som en stock..
Haha, jag säger då det.
Läkaren från psyk har ringt hela förmiddagen.
Herr H har försökt ringa sen 08 i morse.
Tror ni jag hört eller svarat?
Nej, självfallet inte för jag har sovit..

Lite dumt för nu fallererar hela dagens planering.
Jag hade tänkt att åka in till byn, gå in på jobbet med läkarintyget, ta kopia och skicka till AFA.
Jag hade tänkt gå förbi Korpens syster med julklappen.
Fast det blir inte i dag.
Jag gör som alltid, det jag är världsbäst på, jag skjuter upp det till morgondagen.
Så är det med det.
Ett mycket enkelt beslut för mig att ta.

Om några timmar väntar jag hit min fina Pappelino.
Han skulle titta in med nybakt tunnbröd.
Han och min yngre bror bakade hela Måndagen.
Härligt för mig att få.
Det är så gott när det är hemgjort.
Min pappelino, han kan han...

Det känns i alla fall som den här dagen gått förlorad.
"Å lika glad är jag för det men gladast är nog räven"
Har alltid undrat över varför räven är så glad?
Vet någon?

Nu ska jag gå ut och hämta in posten.
Sen ska jag dricka kaffe och mest troligt kura ner mig i sängen.
Har någon förståt hur mycket jag gillar min säng?

Ha en superdag alla fina!

Kramen om!

onsdag 19 december 2012

Liten Lördag...

Sägs det ju vara i dag!

Jag har haft lite fullt upp, för att vara jag alltså.
Tog bussen in till byn och gick på Apoteket för att hämta ut de nya ångestdämpande tabletterna jag ska byta ut mot de jag äter i dag.
Å blev som vanligt chockad.
Den läkaren som tog hand om krånglet när inte rätt dos av medicinen gick att få tag på har ju klantat till det ordentligt.
Läser dom inte journaler, eller vad tidigare läkare rekommenderat.
Jag ska nu äta 15 mg mindre än lägsta förra dosen och som mest  90 mg mindre än maxdosen.
Tror ni det fungerar?
Nope, det tror inte jag i alla fall.

Jag blir så trött!

Nåja, tittade förbi min ICA butik för lite "lätt" handling.
Hade fått besked om julklappar jag kunde hämta ut och det är ju ett måste att komma i håg.
Gratis är ju alltid gott.
Julklapparna från butiken bestod av 

  • 600 g Becel Bordsmargarin
  • 500 ml GB glass
  • 2 dl Creme Fraiche
  • 100 g kallrökt lax
  • Ett paket minibaguetter
  • I.5 l  Päroncider
Det blir man ju inte särskilt missnöjd över att få i gåva av sin matbutik.
Å något mer än så blev det ju givetvis oxå.
Två pinfulla kassar samt min axelväska, storlek större, var pinfull.
Å bärandet hem från bussen var helvetiskt jobbigt.
Jag vet, jag borde införskaffa mig en Dra-maten vagn, hade varit mycket lättare.
Mina axlar och min nacke tål inte detta bärande.
Jag vet att jag kommer att ha ont i flera dagar nu.
Det värsta av allt är att jag glömde några småsaker....suck!

Väl hemma så packade jag in allt.
Gick ut och kollade posten.
Hade fått ny läkartid i Januari.
Å så fick jag läkarintyget.
Det var milsvidds skillnad att läsa det jämfört med de tidigare som FHV skrivit.
Helt ny diagnos.
Helt ny kod.
Helt nytt seende på mig!

Ringde även upp på psyk så i morgon ska min läkare jag hade sist ringa mig angående doseringen.

I morgon måste jag alltså in till byn igen.
Ska lämna intyget till chefen och ta kopia som jag ska skicka till AFA.
Å så handla det lilla sista jag glömde av i dag.

Nu är jag döslut på.
Har gjort tillräckligt för en dag.

Blir lugna gatan nu.

Ha det gott alla fina!

Kramen om!

tisdag 18 december 2012

18 December...

I dag så fyller min äldsta bror år.
Undrar just vad han blir, låt mig tänka, 49 tror jag.
Han är den av mina bröder som jag haft minst kontakt med under min livstid.
Det började när jag föddes då min mormor intalade honom att han skulle få en lillebror.
Nu var det en liten syster som låg i mammas mage och pojken vart enormt besviken.
Han skulle kasta mig åt räven.
Då alla tyckte att det lät för grymt hejdade han sig och tyckte att sopnedkastet fick duga.

Det började alltså inte bra och fortsatte på den vägen.
Han var väldigt brutal och otäck mot mig.
Mina kompisar var livrädda för honom.
Gömde sig när han kom in i rummet.

Ett tag försökte han sig på att "spela" pappa åt mig.
Det fungerade inte så bra kan jag tillägga.

När jag väl födde mitt första barn så började han ändra inställning till mig.
Han tyckte att jag var så cool som genomgått en svår förlossning och var fullt påklädd och uppe på benen morgonen efter.
Inte som hans donna.
Nåja efter det så började vi så smått ha nån form av relation med varandra men den har gått som en berg och dalbana.
Nu har vi inte pratat på mycket länge igen och jag har ingen lust att ringa honom.
Vill ju helst av allt inte prata med så många som mitt liv ser ut nu.

Mormor förstörde en hel del för oss, och det har aldrig riktigt gått att reparera.

Nu har jag ju vuxit upp med två yngre bröder och med dem hade/har jag alltid haft fin kontakt med.
Som ni vet så är ju min yngsta bror död sen många år tillbaka.
7 1/2 år för att vara ganska så precis.
Men min yngre bror som fortfarande finns i livet är en glädje att följa.
Han träffade sin kvinna lite sent.
De gifte sig och så kom min underbara lilla brorsdotter.
Hon är en fröjd att umgås med.
Sista Lördagen detta året är jag och barnen ditbjudna på middag.
Det ska bli så trevligt så...

Nog om bröder.
Gårdagen då.
Jag var duktig och duschade.
Låter som något som är självklart enkelt men när man mår som jag gör nu så är det inte enkelt alls.
Det krävs enorm energi att ta beslutet.
Klä av sig och ställa sig i duschen och tvaga min arma lekamen.
Torka sig och ta på rena kläder.
Skönt var det efteråt men trött blev jag.

Senare på kvällen bestämde jag mig för att gå en liten promenad.
Det var en halv plusgrad så inte kallt alls.
Jag var duktig och tog på mig reflexer både på benet och ärmen så jag syntes.
Gick och filosoferade lite smått och vips var jag inne i stan.
Där tappade jag all ork så jag tog bussen hem och sen kunde jag knappt gå alls.
Kroppen höll på att värka sönder.
Efter en promenad på strax över 4 kilometer i maklig takt.
Min kropp fungerar verkligen inte.
Varken kroppen eller hjärnan.

Haha, kanske ska skriva en liten önskelista till Jultomten trots allt.
Ny hjärna
Ny kropp
Vore inte så dumt.

Har ringt försäkringskassan och kollat om läkarintyget kommit in, vilket det hade gjort.
Bra.
Har ringt psyk igen rörande  min ångestdämpande eftersom ingen hörde av sig igår.
De ska ringa strax över tio.
Detta nya system när du inte får prata med någon direkt i telefonen gillar jag inte alls.
Men så är det tydligen överallt.

Ha nu en härlig Tisdag alla fina!

Kramen om!

söndag 16 december 2012

Helgen snart över...

Ja då är denna helg snart förbi och lika glad äe jag för det.
Den har varit ohyggligt jobbig att ta mig genom.
Gårdagen gick i nåt slags töcken då jag inte kom till ro under natten.
Allt för många eländes-tankar plöjde genom min icke fungerande hjärna.

Min fina Pappelino och hans fästmö tittade förbi.
De hade med sig julklapp till Mini, vilket hans ömma moder önskat till honom.
Så hade dom köpt med sig Budapestbakelser så vi satt i köket och fikade.
Å så säger Pappelino till mig;
-Men Millan vad du ser trött ut!
Han är ju inte den som säger så mycket men det syntes tydligen väldigt tydligt.

Efter att dom åkt så placerade jag mig i sängen och sov en tupplur och mer än så blev det inte under resten av Lördagen.
Kom fram till att som vanligt är det värdelöst på tv;n när det är helg.
Jag hade ju tänkt se Twilight-sagan men jag iddes inte.

I dag har jag däremot gjort en sak av mina små mål jag hade satt upp för helgen.
Jag har slagit in alla julklappar så nu är det gjort i alla fall..
Å mer än så blir det inte heller denna dag.
Jag är så in i nordens psykiskt slut på.
Det är rakt värre än den obarmhärtiga tröttheten jag alltid känner.

Å det gör så ont i hjärtat, en smärta som är så jobbig att bära.
Det känns som om jag håller på att explodera invändigt.
Allt för mycket har gått åt pipsvängen.
Så många bitar som fallit ur ramen.
Så mycket som inte längre fungerar.

Det blev en dikt härom kvällen;


Abstraktion




Saknad
efter dig
kylan
svider skinnet

Oförstånd
rännilar
ur
torrlagda ögon

Oförmåga
olust
men
primitiv längtan

Vem är jag?

Vad var du?

Fick en härlig kommentar på den dikten;
"En Arja Saijonmaa känsla av Finskt vemod"
Kanske det...*L*

Nu är det nog dax att inta ryggläge en stund.
Julklappsinslagningen tog på...

Ha en härlig Tredje Advent alla fina!

Kramen om!

lördag 15 december 2012

Urusla jag...

Jag gjorde det stora misstaget att jag ringde min sk mamma i dag.
Hon ville sen sist vi pratade att jag skulle höra av mig och berätta hur det gick hos läkaren.
Det fungerade 7 minuter ungefär, sen gasade hon på utav bara helsike så nu vet jag minsann vilken oerhört dålig dotter och människa jag är.
Jag är, alltså finns jag.
Men knappast efter ett sånt samtal.

Kände hur svärtan började omge mig.
Tvärringde min fina Pappelino.
Han lyssnade, han tyckte det var bra att jag ringde honom i stället för att gå på svartheten och göra något dumt.

Efter det var jag lugn i ca 10 sekunder, då ringde jag Herr H.
Han ställer som alltid upp när jag behöver honom.
Och han vill tydligen inte att jag ska försvinna från jordens yta.

Efter det var jag lugn någon minut, ringde älskade E men hon var lite för jobbig för min smak ikväll...
Ibland vill man INTE höra alla jobbiga sanningar på direkten.

Så ringde min fine vän, ska jag kalla honom Mr J.
Vi pratade i timmar.
Han är en genomgod människa.
Så empatisk, så lyhörd, så fin i sitt inre.
Jag är lyckligt lottad som haft förmånen att få lära känna honom även om det bara skett per telefon.
Han är i vart fall en fantastisk människa.

Å sen kom det stora svarta över mig, när jag gjort bort alla samtalen som jag trodde skulle hjälpa mig.
Hämtade mattkniven från verktygslådan med sitt sylvassa rakblad.
Satte mig och vässade bästa kniven....

Å där någonstans vaknade jag till och undrade vad jag höll på med.
Letade reda på numret till jouren och ringde dit.
Har pratat säkert två timmar med henne, människan i telefonen.
Är lite lugnare men kan säga såhär;
Jag förstår de som skär sig (utan att tanken är att ta livet av sig), för att lindra ångesten och för att känna något.
Just precis så känner jag  nu.
Att skära med vass kniv i mitt kött så att jag känner något annat än denna känslokyla jag drabbats av.

....men jag får inte, jag vet!
Fast jag vill!

Å det bästa just nu är att krypa ner i sängen.
Jag tror jag gör det så tar jag känslorna eller bristen på dem i morgon!

Kramen om!


fredag 14 december 2012

Efter läkarbesöket....

Jag befinner mig i någon form av halvdvala.
Är så grymt trött men nu är det bättre att vänta tills lite mer normaltid för att lägga omkull mig.

Jag hade tur, jag fick samma läkare som sist.
En helt underbar kvinna.
Å så behövde jag inte dra historien än en gång eftersom jag redan gjort det med henne.
Däremot ville hon veta vad som hände med mig den där kvällen och hur jag upplevde att ligga inlagd på psyk.
Vi pratade om det och energiavslaget jag upplevt sen jag blev utskriven.
Den enorma tröttheten jag hela tiden känner.
Vi pratade om hur de sista veckorna vart, vad jag orkat med och vad jag inte orkat med.
Vi pratade om barnen och min fina Pappelino.
Vart dom kan vända sig om det blir för jobbigt för dem.
Och så medicineringen givetvis.
Som nu är ändrad igen.
Mindre antidepp, eftersom de inte gjort saker bättre. 
Överläkaren trodde jag fått nåt bakvänt påslag av ökningen så att det är förklaringen till varför jag inte sover som folk igen.
Jag är ju inte läkare så jag kan ju inte veta sånt.
Å så ny ångestdämpande som jag succesivt och lugnt ska byta ut mot de jag äter nu.

Å på apoteket så visade det sig att de inte finns någonstans i byn.
Fick ringa psyk igen när jag kom hem så jag får se på måndag om de väljer en helt ny sort eller vad som blir?

Jag har ju mina gamla så jag lider ingen nöd i alla fall!

Å så satte vi upp små mål som jag ska försöka klara av i helgen.
Som att duscha och tvätta håret.
Å jag har ju tidigare skrivit att det känns som att bestiga Mount Everest att klara av det.
Julklapparna som ska slås in.
Twilightsagan jag tänkt se.

Å så kom den större frågan då;
-Vad ska du göra på Måndag då och resten av veckan innan barnen kommer tillbaka?
Det hade jag inget svar på.
Sa som det var, jag kan inte se så långt som till efter helgen.
Jag tar en dag i taget mer än så kan jag inte just nu.
Och hon förstod.

Så frågade hon om jag ville bli inlagd i helgen.
För min egen trygghet/säkerhets skull.
Men det ville jag inte...

Små, små framsteg är vad det handlar om.
Inga stora projekt, det jag tidigare gjort räcker till och blir över.
Sänka kraven på vad jag orkar med.

Å försöka ringa jouren innan jag totalt famlar i blindo i det nattsvarta icke-varandet jag kan hamna i.
Det har jag lovat, så det får jag hålla!

Å sist men inte minst så blev jag sjukskriven till mitten av februari först och främst.
Hon trodde på längre tid men vi börjar så.
Yes, då slipper jag den stressen och nu får jag några veckor av lite "lugn" innan samtalsterapin sätter i gång och då vet jag att det blir riktigt helvetiskt jobbigt i början även om det på sikt är meningen att allt ska falla på plats och lugna ner sig.

Men där är jag inte än.
Ikväll sitter jag i köket med tända ljus och lyssnar på musik.
Försöker att inte tänka på hur tomt här är, hur ensam jag är.
Försöker se värme i mina levande ljus.
Försöker se en liten gnutta ljus....

Mer än så kan jag inte ännu göra.

Tack alla fina för era omtänksamma kommentarer som ni delgett mig den sista tiden eller egentligen all tid jag bloggat.
Ni är så härliga och varma och det gör mig glad.
Att det finns så många underbara människor som bryr sig om någon de egentligen inte känner.
Stort Tack för att ni finns för mig!

Kramen om alla fina!

Svårt att sova...

...lätt att vakna.
Ja det är samma trams som alltid.
Det går inte att sova när kroppen är spänd som en fiolsträng.
Det går inte att sova när kroppen värker sönder.
När den äntligen somnar är det bara för korta stunder.
Det är alldeles på tok för lätt att vakna.

Märker att jag lyckas drömma konstigt de få stunderna jag lurar in.
Helt obegripliga drömmar.
Ofta på snudd till mardrömmar...
Kanske beror det på medikamenten jag stoppar i mig, vad vet jag?
Eller så är jag i en sån period!
Det konstiga är att jag liksom hinner drömma under mina korta sömntider.

I dag är det fredag och för de flesta, äntligen helg!
Vara hemma med familjen, julstöka och umgås med barnen, maken/makan om det finns någon sådan.
Slå in lite klappar, koka lite knäck och göra andra julgotter, baka en saffranskaka.
Äta gott vid vackert dukat bord och kanske något blodrött gott i kristallglasen.
Träffa vänner över en glöggafton eller ta en öl på en trivsam pub.
På helgerna händer lite allt möjligt i vårt avlånga vackra land.

Själv kommer jag att vara ensam som jag skrev i förra inlägget.
Försöka fördriva tiden så gott jag kan och förmår.
Det konstiga är att jag i grund och botten gillar ensamhet.
Jag drar mig ofta undan och umgås bara med mig själv.
Jisses så mycket skoj jag haft i mitt kök under åren som gått.
Jag trivs med mig själv...
...men just nu är den svår att uthärda.
Så många tankar som försöker tränga fram i min tröga hjärna.
Så mycket saknad efter det som var och kunde ha vart.
Så mycket smärta inom mig som så lätt väller fram när jag är ensam.
Å så ångesten som nästan ibland tar livet ur mig..

Nej, just nu är det inte trivsamt att vara ensam.
Visst har jag vänner men de flesta har sina familjer som tar upp tiden.
Det vanliga dilemmat..
De flesta av mina allra bästa vänner bor inte här i min lilla by.
De är utspridd över landet så då blir det telefonkontakt.



Ensamhet




När skymningen
faller
ger smärtan sig
tillkänna
smärtan
över ensamheten
ensamheten
som blir värre
när natten nalkas
där natten tar vid



aldrig tidigare
har den känts
så vidkommande
så uppriktig
som när natten slukar
ensamhetens kalla
källa



aldrig tidigare
trodde jag
att det skulle
göra så ont
att vara ensam
känna ensamhetens kalla lågor
omfamna hela
kroppen



eremiten i mig
ger avkall
på sig själv
när smärtvåg
efter smärtvåg
sköljer över
mitt tomma skal
mitt alltför
kalla hjärta



ensamheten
är svår att
uthärda


jag hoppas att gryningen
ger mig
den ro
jag så väl 
förtjänar


Så kan det kännas särskilt när den inte är självvald.
Jag ska ändå försöka härda ut.
Försöka se till att jag får en så fin helg som möjligt.
Å om jag drabbas av icke-varandet som drar ner mig i djupet så ska jag ringa jouren.
Det har jag bestämt så jag får lyda mig själv.

I dag har jag i alla fall ett läkarbesök under förmiddagen.
Jag gissar på att hon kommer att vilja byta ut de ångestdämpande jag tar i dag mot en mildare sort.
De jag tar i dag sätts oftast bara in i ett väldigt akut läge och under en viss tid.
Nåja får väl se vad som bestäms.
Det känns skönt att inte chefen och försäkringskassan kommer att sitta med under mötet som jag fått ha det på det tidigare stället jag gick på.
Jag är glad att jag kommit från företagshälsovården, mycket glad.
Det räcker gott och väl att bli granskad under lupp av en läkare, skönt att slippa de andra mer oroande elementen.

När jag sen kommer tillbaka till min grotta ska jag ringa min fina Pappelino som jag lovade i går.
Han vill givetvis veta hur det gått hos läkaren och vad som bestämts.
Han bryr sig enormt mycket om sin dotter även om han inte riktigt förstår.
Han är född i fel generation...men han lär sig med tiden...
Jag är väldigt glad att jag har honom.
Han ställer upp i vått och torrt när jag så väl behöver honom.
Vi älskar varandra!

ha nu en finfin fredag!

Kramen om!



torsdag 13 december 2012

Tröttheten...

...håller på att ta livet av mig.
Jag är trött jämt.
Hela tiden.
Gör jag någonting så håller jag på att svimma av trötthet.
Å så kommer det att förbli under en tid trodde människan jag träffade på psyk i Tisdags.

Det var ett helt okey möte.
En äldre kvinna med gedigen utbildning som jobbat länge inom psykiatrin och som enbart jobbar med samtalsterapi.
Hon sa att jag inte behövde oroa mig för att jag skulle vara någon quick-fix.
Att det inte handlar om att lappa ihop mig så fort som möjligt så att jag snarast kan gå tillbaka till arbete.
Hon sa att detta kommer att ta tid....

Å det låter ju bra i mina öron!

....men det tog på.
Att träffa en helt ny människa igen.
Att vända ut och in på mig själv.

Det resulterade i att jag låg i princip hela dagen i går.
Förutom att jag lagade middag förstås.
Kan ju inte låta barnen svälta ihjäl.

I morgon har jag tid hos läkaren.
Vet inte riktigt vem det blir men jag hoppas att det är samma läkare som sist.

Nätterna fortsätter vara usla.
Jag kommer inte ner i djupsömn trots alla piller.
Jag dvalar mest och är fullkomligt medveten om allt runt omkring mig som den nattliga biltrafiken för att ta som ett exempel.
Det bara fungerar inte just nu.
Å jag bär inte tröttheten så bra.
Den får mig att vilja gråta men det går inte heller.
Jag har stängt ner mig helt.
Känner mig så känslokall.

I morgon så växlar barnen boende efter två veckor hos mig.
Jag gruvar mig redan.
Jag har försökt tänka ut vad jag ska ta mig för i helgen.
Som att slå in julklapparna.
Se på twilight sagan..
Försöka att inte rasa ner i det nattsvarta hålet, vakumet, bubblan av icke-varande där jag inte vet vad hjärnan ställer till med.
Jag har lovat hon på psyk att ringa jouren om jag hamnar där och inte vet vad jag kan ta mig till.
Jag har lovat...

Å eftersom jag inte riktigt litar på mig själv när jag är ensam så känner jag stark oro inför veckan som kommer.
Pappelino ringer och kollar upp mig, nu mer än vanligt.
Älskade E gör likadant.
Hoppas att det hjälper...

Nu ska jag fortsätta mitt kaffedrickande och sluta jiddra här.
Ha en härlig dag!

Kramen om!

tisdag 11 december 2012

Urusliga nätter....

Jag borde ju vara van vid detta laget att nätterna kan kajka ihop totalt och sömnen inte bli av.
Just nu tycker jag att det är döjobbigt.
Jag har ju sovit lite bättre sen jag började äta ångestdämpande.
Det är väl ungefär som när man hade småbabies, det gick jättebra att vara vaken på nätterna i början men när dom väl började sova nätterna igenom och man vande sig vid det blev det jobbigt att ha vaknätter med dem när de exempelvis var sjuk eller liknande.

Hade så svårt att somna i går kväll.
Låg vaken timme efter timme men ingen sömn.
Har bara dåsat i natt och det känns minsann nu.
Hjärnan som är nog grötig i vanliga fall existerar inte...
Å jag kan inte lägga mig på fm för jag måste ju ta mig in till byn och knalla upp på psyk idag.
Ute är det -22 så jag vill helst av allt bara krypa ner i sängen under yllefilten.
-22, det är ju inte riktigt klokt alltså.
Jag fullkomligt går ner mig då det är så j-a kallt.
Kommer att frysa ihjäl, det är jag säker på.

Jag kan inte se det vackra med vintern.
Den känns bara smärtsam och gör ont.
Upptäckte i går när jag stod i vardagsrummet och tittade över gatan att de husen jag ser därifrån gjort advent och fint i sina fönster.
Jag ser inte sånt nuförtiden.
Jag tar inte in min omgivning.
Jag har ingen aning när löven föll från träden?
Jag minns knappt de senaste månaderna.
Inte för att det finns något roligt att minnas från dem men det är som om det är ett stort svart hål i mitt minne.
Jag minns ångesten, jag minns hur kroppen vill sprängas i bitar.
Jag minns det nattsvarta mörkret som omgav mig men inget annat.

Inte för att jag kommit ur det nu heller....

I går gjorde jag kycklinggryta.
Jag tog fram stora 10 liters grytan och den blev pinfull.
Jag har inga problem att laga mycket mat.
Känns skönt att kunna frysa in för att ta fram senare.
Jag tvättade en maskin och hängde tvätten.
Efter det kändes det som om jag sprungit ett marathon.
Jag var helt väck...
Ska det verkligen vara så?

...men alla säger ju att det blir bättre till slut så jag får väl tro på det.

Nu ska jag göra mig iordning inför psyktrippen.
Kan ju vara skönt att få veta hur j-a knäpp i huvudet jag egentligen verkligen är (haha)

Ha en underbar dag alla fina!

Kramen om!