fredag 30 november 2012

Vilken dag...

Nu är jag så trött och slut på och har en ångest som är så oerhört smärtsam att det känns som om jag är på väg att explodera invändigt.
Bara försvinna ut i tomma intet.
Lösas upp i atomer och spridas runt av stormen som drar utanför min grotta.

Vilken dag...

Barnen har ramlat in här.
Maxi har blonderat mig, klippt mig och lagt upp håret på spolar.
Jag la en make up och vips så blir man någon form av pingla fast det bara är en mask.

Jag har gjort i ordning fläskfilegrytan inför morgondagens middag.
Undrar just om min pinfulla 10 liters gryta kommer att räcka....haha
Riskokaren gör sitt arbete i morgon så det är bara salladen som jag ska hacka upp och blanda ihop.

Hemgjord pizza har jag gjort, det blev två plåtar.
Trodde jag skulle slippa disken men nope, inte det inte.
Jag har gjort advent i alla fönster.
Jag har diskat ytterligare en gång efter barnens kvällsmys.
Jag har hört på barnens skratt, prat, smågnabb hela dagen.

Jag är fullkomligt döslut nu.
Alldeles gråtfärdig och förbi.
Tårarna bara trillar fast jag inte gråter.

Jag undrar hur jag ska orka?
Å i morgon är det som sagt 18 års kalas.

Min rygg har fullkomligt brakat ihop.
Kan varken sitta eller stå.
Vet inte riktigt vad som hänt?

Å så ångesten....
Den där jävla följeslagaren som slagit sällskap med mig.
Som inte vill ge sig av utan bara biter sig ännu hårdare fast i mig.

Till råga på allt ringer en väninna och håller världens förmaningstal till mig pga det jag gjorde förra veckan.
Man får inte försöka ta livet av sig när man har barn.
Som om jag inte redan visste det.
Som om samvetet inte är tyngre än tyngst för att jag tappade greppet.
...men förmaningstal det ska jag tåla minsann
Det är så många som måste tänka och tycka och säga.

Ibland orkar jag inte höra.
Jag vet det redan.
Jag är inte dum, trots allt!

Jag undrar bara hur jag ska orka.
Och i ärlighetens namn så tänker jag varje vaken stund att jag inte ska göra något dumt, göra mig illa igen.
Det snurrar hela tiden i min hjärna som en ständig påminnelse...

I dag har det varit riktigt jobbigt trots att det är en glädje att ha barnen här hos mig.

Jag vill bara krypa ner och sova i 100 år.
Jag är så gruvligt trött.
Så trött.
Och så trött på att vara trött..

Avslutar med en pingelbild



.

Godnatt alla fina!

Kramen om!

.

Fredag då....

Jaha, då börjar helgen göra sitt intåg.
Jag har fått hem Maxi.
Mini kommer när skolan slutar och Midi någon gång över dagen.

Ikväll så blir det hemgjord pizza.
Jag har precis gjort pizzasalladen och ställt den i kylskåpet så den får gona till sig över dagen.

Maxi har precis serverat mig min mugg fil.
Jag försöker ju sköta om mig själv lite bättre och en sak är frukost som jag alltid varit värdelös på att få i mig.
Det liksom bara växer i munnen på mig men fil går ner.

Det där med att sköta om mig själv är inte alltid så lätt.
Har inga normala hungerskänslor så det är som aningen svårt att få till frukost, lunch och middag men jag försöker och det får jag se som gott nog!

Annars så har dagarna sen jag kom hem från psyket sett ganska så lika ut.
Genomtrött konstant hela tiden.
Har absolut ingen som helst energi kvar.
Totalt nollställd.

I går ringde dom från psyk så jag har fått ett samtal inbokad för ett omdöme om mig.
Samtalet är om två veckor.
Ett tag kvar med andra ord men som hon sa, du vet vart du kan vända dig om allt blir för jobbigt och du inte orkar....
Å så fick jag en läkartid för sjukskrivningen.
En vecka efter att den går ut.
Nåja dom skriver ju tillbaka så det är ingen fara.

Å tröttheten sa hon jag pratade med får jag nog ta.
Efterverkningar av allt som hänt.
Det har jag själv räknat ut.
Finns ju ett och annat att grunna över som min situation ser ut eller har blivit.

Senare i dag ska jag börja sätta ihop fläskfilegrytan jag ska bjuda på kalaset i morgon.
Köttet är framme för upptining.
Blir nog en redig vila innan jag orkar med det men det ska banne mig gå.

Nu ska jag fortsätta prata med Maxi.

Ha bästa dagen alla fina!

Kramen om!

tisdag 27 november 2012

Blodspillan....

OBS! Jobbigt inlägg, jag lovar!

En dikt jag skrev i dag efter att jag kom hem från sjukhuset.
Efter att min fina Pappelino åkt hem.



Helvetetsdjupets 
giriga käftar 
törstar 
efter vanmaktens 
blodspillan 

gräver sig djupt 
ner i köttet 
skär och förtär 
livslågan 

natten blir svartare 
än någonsin 
tidigare 
mardrömmen 
är på riktigt 
den är sann 

blodet sipprar ur köttet 
paniken väller inombords 
vad var det som hände 
var det jag? 

Vem vann när 
ljuset hastigt slocknade 
men hjälpen fanns 
nära 

Jo jag!




Det riktigt vidriga är att det finns en äkta sanning där i den dikten.
En sanning om mig själv som gör jävligt ont.
Något jag gjorde mot mig själv i ett underligt nattsvart tillstånd av icke-varande.
Jag försökte skära sönder handleden i torsdagskväll i ett förtvivlat nattsvart mörker som lade sig över mig och fick mig att inte ens direkt inse vad jag gjorde.
Hur kan man sätta sig i lugn och ro och skärpa bästa kniven och sen dra den åtskilliga gånger över handleden.?
Utan att vara riktigt medveten om vad man gör?
Jag vaknade som till när jag såg allt blod, ringde journumret jag fått och givetvis ville de att jag skulle åka in till akuten först för att sedan bli inlagd på psyket.
För man ska inte skada sig själv.
Jag ringde min finaste Pappelino som körde i ilfart till mig.
Han var här på 18 minuter och vi bor inte nära varandra.
Å jag blev som sagt inlagd på psyket, något chockad och i ett otroligt vakum.
Hade liksom aldrig trott att jag skulle kunna göra så även om tankarna funnits som en ständig följeslagare de sista månaderna.

....men jag gjorde!

Varför?
Jag har inget bra svar på den frågan.
Det bara blev så.
Å det är ju inget vettigt svar förstås.

Min finaste Pappelino hämtade mig i dag när jag blev utskriven.
Å väl här hemma så säger han att jag tänkte hjälpa dig med lite städning, för jag ser ju att du inte har så mycket kraft och ork nu.
Min Midi fyller 18 på Lördag så då blir det kalas.
Middag och tårta för släkt.

Pappelino satte i gång och skurade upp badrummet från golv till tak, han tog itu med trappen och förhallen och så hallen här i lägenheten.
Sen åkte han i väg och köpte nya dammsugarpåsar och så sop och sopskyffel.
Wow säger jag...
Nu ska jag bara dammtorka och så har barnen lovat dammsuga när de kommer på fredag.
Å nej, barnen vet inte vad som hänt...

Just nu är jag oerhört tacksam för all hjälp jag fått och att mitt sinne är något lugnare men jag tror sällan jag varit så slut på som nu.
Å jag har sett en ny sida av mig själv jag inte trodde var möjlig.
Det är lite att grunna över.

Väntar fortfarande på samtalskontakt med psyk men de trodde att det skulle kunna gå snabbare efter denna händelse...

Ja men se så tokigt och illa det kan bli när man minst anar det!

Har renbäddat min säng så jag hoppas på en god natts sömn!

Kramen om!

torsdag 22 november 2012

Förlorade minnen....

Idag så har jag cyklat in till byn

Det är ganska så otroligt att det fortfarande går att cykla, den 22 November i Herrens År 2012.

Tror aldrig jag cyklat så länge något tidigare år.
Jag bor ju trots allt i Norrland.

Nåväl väl inne i byn så gick jag upp för en gata på väg mot en av våra gallerior.
Det står en äldre man vid en busshållplats.
Ser att han slänger ett getöga på mig.
På väg tillbaka står mannen kvar.
När jag precis är jämsides med honom stannar han mig och säger;
- Du skulle ju verkligen kunna vara med i ortstidningen nu som Luciakandidat, så långt och vackert hår som du har!

Haha vilken raring alltså.
Detta vrak på 45 som luciakandidat jämsides med alla fräscha 18 åringar.
Ja men det vore något det, eller hur?

Han fick mig i vart fall att le och det är inte många som klarar av det nuförtiden.

I går med mina kräkiga tankar så fortsatte kvällen med tankar om de som jag hållit kär och som gått vidare till en annan förhoppningsvis bättre värld. I och med det så kom jag att tänka på en dikt jag skrev för ett tag sedan under just en liknande kväll...


Förlorade minnen





Ett bleknat fotografi 

är det enda 

som finns kvar 


jag minns inte 
längre 
ditt ansikte 
jag hör inte 
längre 
din röst 

inom mig skriker 
tystnaden 
över dessa 
förlorade 
minnen 

...och ute faller 
skymningen 
sakta


Jo även om vissa känns som det är länge sedan dom gick vidare och att jag ibland bara kan förnimma dom svagt så finns ändå minnen kvar.
Det är bara ibland som de känns Förlorade och den dag jag försvinner ja då finns dom inte längre kvar.
Jag tänder ofta ljus för dem.
Jag behöver ingen Allhelgonahelg för att påminnas om alla de jag saknar och försöker minnas....

Väl mött alla fina!

Kramen om!

onsdag 21 november 2012

Kvällskräkiga tankar...

Jaha då var kvällen här.
Jippi, eller, nej det är sak samma vilken tid på dygnet det än är, jag mår crap i vilket fall.
I dag har jag varit duktig och inte tagit ångestdämpande mitt å dagen men särskilt smart var ju inte det då ångesten får mig att nästan krypa ur mitt skinn nu.
Varför ska jag fortfarande försöka vara så jävla duktig?
Läkaren sa i går att det vore bra om jag kunde försöka ta bort den tabletten och klara mig på morgon och kvällen.
Å jag mitt jävla nöt måste ju givetvis försöka trots att jag vet att katastrofen nalkas.
Jag är 45, jag måste lära mig att inte vara duktig.
Man behöver inte vara det!

Jag är en stor idiot.
Jag försöker fortfarande vara andra till lags.
Jag väljer alltid fel karlar som skadar mig på ett eller annat sätt.
Jag gör fortfarande saker mot min vilja som i helgen då jag ringde min sk. mamma för att berätta för henne att min morbror har cancer i hela kroppen och bara väntar på att dö, trots att jag inte alls vill prata med henne.
När telefonen ringer och om jag mot förmodan svarar fast jag helst inte vill kan jag prata bort en halvtimme med någon även om jag inte alls har lust.
Jag ser mig omkring i mitt hem, ser allt jag borde ta itu med men får sån ångest av allt jag inte orkar göra så jag kräks.

Helst av allt skulle jag vilja ligga nerbäddad i sängen hela dagarna men det kan man ju inte.
Man ska kliva upp på morgonen.
Man ska koka kaffe.
Man ska starta upp datorn.
Man ska fundera över den långa, långa döende dagen som ligger framför en innan man får krypa ner i sängen igen.
När barnen är här så ska jag vara den bästa mamman.
Maten ska lagas från grunden, gud förbjude hel och halvfabrikat.
Jag ska orka finnas för dom fast jag helst av allt bara vill skrika,
- Låt mig vara i fred!

Å så ska man inte sörja allt som blivit så fel under sin livstid.
Bara göra sig av med sorg och brustna hjärtan och gå vidare.
Gå vidare till ett mycket bättre liv.

Jag tror inte jag är lämpad för ett bättre liv.
Jag är nog en sån som ska ha det eländigt hela livet så kanske någon annan kan få ha det bättre.

Å jo jag är hemskt negativ i kväll men tankarna i dag har inte varit ett dugg trivsamma.
Beslut jag måsta tagit som gör för ont att tänka på men hela tiden molar inom mig.
Ännu fler beslut som nästan driver mig till vansinne.

Och så denna ensamhet...
Hur kan man känna sig som den ensammaste människa på denna jord när man ändå inte orkar med att träffa folk.
När man hela tiden drar sig undan.
När eremiten skriker att rulla för den stora stenen framför grottan.

Å ändå denna ensamhetskänsla.

Nej, nu ska jag nog inte skriva mer idioti för denna kväll!

Väl mött!

Kramen om!

tisdag 20 november 2012

En sån dag....

I går morse vart jag ju tvungen att cykla in till psyk i -5 grader.
Kan säga att det var förbaskat kallt.
När jag väl kom dit och anmälde mig i receptionen så tittar dom mycket förvånat på mig och säger,
- Men har ingen ringt till dig?
- Till mig, nej då, svarar jag
Men dom skulle ju ringa dig direkt efter morgonmötet för det har blivit ändrat i bokningen så du har tid i morgon i stället.
Ganska så irriterad så lommade jag i väg därifrån.
Hallå, vad är det med min tid som alla tydligen tycker att dom kan slösa med hur som helst?

Nåväl i morse klev jag upp 04.00, då gav jag upp.
Klockan 07 ringde älskade E för att höra att jag var vaken.
Då hade jag som sagt varit klar i flera timmar..

Å så cykelturen in till byn och bergsbestigningen upp till psyk.
Det är givetvis på en topp i byn.
Å sen fick jag träffa en helt underbar läkare som om jag förstod saker och ting rätt kommer att ha hand om mig.
En sån liten kvinna som var som överläkarfarbrorn.
Det bara klaffade.

Sen när jag väl kom hem ringde jag en snabbis till chefen och sa att hon kan glömma företagshälsovården, dit går jag inte tillbaka.
Så ringde jag föräkringskassanskvinnan och hörde mig för vad som gällde framöver och så beskrev jag min situation idag.
Jo jag kan visst få vara sjukskriven längre än 360 dagar beroende på diagnos och just nu såg hon inget som skulle ställa till det för mig med tanke på skicket jag är i.

Jag tror inte att hon skulle vilja krypa in i mitt skinn.....

Å nu är jag aptrött.
Har gjort för mycket i dag.
Pratat med för många men å andra sidan är det gjort nu.
Jag behöver inte ha kontakt med dem mer på länge.
För mig räcker det med psykiatrin....
PUH!

Väl mött alla fina!

Kramen om!

söndag 18 november 2012

Lite lek med kameran...

...efter gårdagens försök att bli någon annan än den jag känner att jag är,







Lite lek med kameran....

Kramen om!





lördag 17 november 2012

Pangbruden....

Ville bara visa er hur jag kan se ut då jag nytvättat håret, lagt upp det på papilotter och målat ögonen,



Så jag kan, så pass ni vet!

Kramen om!

Helg då....

Lördag i dag och grottan är tom sånär som på mig.
Jag kan ju vara ytterst underhållande när jag är på det humöret men vet inte om jag kommer att skratta om jag drar några fräckisar.
Jag får se senare idag...

Gårdagen var en trött historia.
Cykelturen in till byn i Torsdags och handlingen tog på mycket kraftfullt. 
Jag lyckades ju med det idiotiska att handla åtta pinfulla kassar med mat och på något sätt lasta cykeln så jag tog mig hem.
Det var inte lätt och det tog bort all kraft jag hade den dagen.

Jag gjorde i alla fall något för min egen skull.
Det jag så sällan gör, unnar mig något.
Annars så finns det ju alltid hål att täppa igen så jag avstår.
Vad gjorde jag då månntro?
Jo jag köpte min absoluta favoritparfym.
Lancômes Hypnôse.
Jag hade fått en sån flaska av min x-make under sista våren.
Jag var så rädd om den och kände mig nästan helig när jag använde den.
När vi så bestämde oss för att separera så fick x-maken ett psykbryt en kväll och hällde ut hela flaskan.
Han ansåg att han hade rätt att göra det då det var han som köpt mig den.

Å efter det så har jag aldrig känt att jag haft råd att slänga så mycket pengar på mig själv på 
något som egentligen inte är livsnödvändigt, förrän i Torsdags.

Kvällen blev mysig då jag och barnen tände upp ljus i köket och satt och surrade i timmar. En helt okey sista kväll innan växling av boende.

Så i går var jag mestadels sängliggande.
Allt kommer efter.
Cykelturen.
Umgänget på kvällen.

Det blev i vart fall en tidig morgon idag så nu sitter jag med tända ljus i köket, lyssnar på spotify,  bränner rökelser och dricker kaffe.

Ha en underbar Lördag alla fina!

Kramen om!
.

onsdag 14 november 2012

En alldeles vanlig dag...

Det kan man väl säga att det är.
En vanlig dag i November.
Undrar vad det är för datum?
En titt i almanackan säger mig att det är den 14;onde.
Termometern visar på 0.6 plusgrader.
Ute är det grått, igenmurat.
Å ingen snö....

Alltså en ganska så vanlig dag.

Barnen har försvunnit till sina respektive skolor.
Mini som har närmast.
Maxi som åker tåg till Umeå och sitt universitet.
Hon kommer inte hem ikväll.
Ska gå och se på Breaking Dawn Part 2 med sin syster.
Blir lite avis, jag vill oxå se den men jag har så lite tålamod att sitta på en biograf så jag får vänta tills den går att se på nätet.
I vilket fall så sover hon hos sin syster i natt så det blir bara jag och Mini i eftermiddag och kväll.
Jag har bunkrat upp med ostkrokar och så har jag mina nybakade kanelbullar som vi ska mumsa på.
Lite kvalitetstid på tu man hand med sonen är ju inte fel.

Annars så har jag en ångest som inte vill ge sig.
I morgon så ska min läkare ringa mig och jag får säga att jag behöver ta en tablett på morgonen oxå för annars har jag svårt att fungera över dagen.
I går var en riktig fruktansvärd dag.
Ångesten gick inte ens över efter att jag svalt den lilla vita tabletten.
Fick ingen riktig ro förrän på kvällen när jag skulle lägga mig.
Då tar jag både ångestdämpande och drömpiller så till slut så slocknade jag som en fura.
Å sov totalt drömlöst.
Vaknat från tre i natt men somnade om var gång.
Det är skönt att sova på natten.
Bra mycket bättre än att sitta vaken.
"På nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd"
Så rätt så för man blir knäpp när man inte får sova.
Helt tokig i huvudet alltså...

Jag får se hur dagen artar sig.
Jag skulle vilja klara av att tvätta mitt hår.
Skulle gissa på att folk skulle tro att jag är smått galen då jag inte tvättat mitt hår sen den 4 Oktober.
Det är ett tag sedan.
Så ni förstår att jag känner att jag borde men det är som att bestiga Mount Everest för mig.
Det berget är djävligt högt.
Jag behöver syrgas.
Jag behöver en sherpa.
Jag har ingen sån...

Nåja, det är som det är!

Hoppas ni har en bra dag alla fina!

Kramen om!





tisdag 13 november 2012

Ångesttisdag...

Gårdagen var gårdagen.
En mycket jobbig dag i det stora hela men med några ljuspunkter.
Mina barn.
Samtalet med äldsta dottern, min fina Maxi.
Våra tårar som flöt samman.
Gemenskap i det ovissa och ändå förankrad i kärleken till varandra.

Ångesten rev och slet nästan sönder mig.
Jag höll på att krypa ur skinnet på mig själv.
Det fanns ingen ro, ingen vila.
Jag kunde inte ens lägga mig ner i sängen fast jag var så djuriskt trött.
Jag bara väntade att det skulle bli kväll så jag kunde ta min tablett.
Tabletten som skänker mig vila, tomhet och ro.
Tabletten som jag nu inte får ta så många av....

Till slut blev det kväll så jag tog tabletten samt mitt drömpiller.
Gjorde kväll och kröp ner i sängen och fångades upp av en ytterst djup, drömlös sömn.

I dag då jag vaknade så var barnen puts väck.
Jag hörde inte när de klev upp.
Jag hörde inte ytterdörren stängas.
Skönt!

Gjorde mig snabbt iordning och cyklade in till byn och hämtade ut mer medicin på apoteket.
Så nu är det gjort.
Väl hemma har jag satt en deg.
Det ska bli kanelbullar.
Jag orkar egentligen inte men jag tvingar mig.
Å barnen blir lyckliga och det är ett värde i sig.

Ångesten får mig skakig, händerna darrar som asplöv.
Hjärtat håller på att hoppa ur kroppen.
Det kryper i skinnet.
Jag är vilsen, rastlös, frustrerad...
Elefanten som trampar på bröstkorgen är stor idag.
..men snart ska jag ta tabletten så då kanske det känns lättare.
Den tar liksom udden av värsta känslan.
Det går inte över men det blir mer uthärdligt...

Hur kunde det bli såhär?

..men jag ska återta mitt liv.
Jag ska återta mig själv.
Så småningom.

Nu ska jag uthärda en timme till, bara en timme till innan någon form av frid sänker sig över mig.
Bara en timme till.
Det måste jag klara...

Väl mött alla fina!

Kramen om!

måndag 12 november 2012

Sömn, sömn, sömn..

....sova, sova, sova!

Det är i princip vad jag ägnat mig åt sedan jag var upp på psykiatrin och fick utskrivet ångestdämpande. Jag som knappast sovit något vettigt sen gud vet när.
Sova, den gyllene befriande, otänkande sömnen.
Den är guld värt för mig.
Fast å andra sidan orkar jag knappt leva, vill bara sova och det är ju inte bra det heller, har jag hört!

I dag så hade jag återbesök upp på psyk. Fick träffa första läkaren jag hade mest kontakt med i Onsdags. Tyvärr inte den mjuka äldre herren jag blev så förtjust i. Men kvinnan, hon är bra hon med.

Jag får inte äta samma mängd ångestdämpande framöver, bara två om dagen i stället för fyra för dom är tydligen väldigt beroendeframkallande och det är ju inte bra. Antideppmedicinen ska ökas och så ska vi gå från där och se vad som händer med mitt mående. Framöver så ska jag tydligen få en något mildare ångestdämpande tablett som passar bättre om de ska ätas under längre tid.

Nåja, det är ju inte jag som är läkare, jag kan inte mediciner och sånt. Skulle gärna fortsätta äta fyra tabletter fortfarande så jag får sova men, nope, jag måste vara vaken oxå...

Å så ska dom ha något slags möte i morgon där hon kommer att föreslå att jag ska prata med någon. Hon anser att jag fortfarande har så mycket obearbetat i bagaget att jag måste ta itu med det för att kunna gå framåt. Hon har rätt, det vet jag!

Å nu är jag så in i nordens trött igen. ! 1/2 timmes samtalstid med läkaren i dag. Det suger musten ur mig. Så kan man se vilken kontrast det är jämfört med företagshälsan där jag bara fick en halvtimme på tu man hand med läkaren. En viss skillnad, eller hur?

På Torsdag ska jag ha telefonkontakt med läkaren för att kolla hur det går och nästa vecka en ny tid till läkaren. En ny den gången tydligen.
Nåja, bara jag får hjälp så....

Nu ska jag dyka ner i sängen.
Måste sova!

Väl mött alla fina!

Kramen om!



onsdag 7 november 2012

Värsta jobbigaste dagen ever...

...eller något liknande.

Jobbig har den varit.
Ytterst turbulent.
Helt oväntad på något vis.
Fast jag borde kanske anat...

Gick in till byn i stormen i morse.
Var mer död än levande när jag kom in till läkaren.
För första gången så tog hon mig verkligen på allvar.
Lyssnade på mig.
Såg ut som en fågelholk hela tiden.
Jag har som sagt försökt att få henne att förstå tidigare men känt att jag inte fått henne att göra det.
Hon har varit så fullt uppe i sitt race-att få mig tillbaka till arbetet så fort som möjligt.

I dag lyssnade hon och Jisses vilken cirkus det blev.....
Där mitt bland chef och försäkringskassan.
Å så jag som helst av allt bara ville försvinna från jordens yta., för en stund i alla fall.
Det blev ringt upp till psykiatrin och jag blev tvångsförflyttad dit sådär bara på direkten.
Jag har själv påtalat det men trodde inte det skulle bli på detta viset.
Min chef följde med så jag säkert skulle gå upp dit.
Fattar ni, min chef!

Ja se så går det om man berättar om de besynnerliga tankar jag har haft de sista veckorna.
Tankar om att det skulle vara skönt att bara somna in, slippa skiten.
Då blir det akut..

Å själv tänker jag liksom, men om jag inte berättat då.
Hade jag vart tvungen att börja introduceras på mitt jobb i så fall?
Hur hade det gått?

Nåja, väl på psykiatrin så fick jag samtala i tre omgångar med läkare och slutligen överläkaren.
De ville bums lägga in mig på direkten.
Det ville inte jag!

Överläkaren var en fantastisk man.
Han bara läste av mig.
Ställde frågor som fick honom att se mig för den jag var och den jag är nu.
Han ttom såg min ångest och hur vansinnigt ont jag har i kroppen.
Jag menar han SÅG verkligen mig.

Helt otroligt, som jag kämpat med läkarna jag haft på företagshälsovården.
Å nu bara, sådär, enkelt, smärtfritt.
Fast smärtfritt var det egentligen inte.
Jag är helt dyngslut.

Kontentan är att jag får ångestdämpande , tre gånger om dagen för att förhoppningsvis få mig att slappna av tillräckligt på kvällarna så att sömnpillren hjälper.
Han tyckte att min medicin var schysst men vi får se, vad som händer.
Å så avslutade han med att nog ska vi försöka hjälpa dig att komma på fötter och må bättre.

Nästa vecka ska jag på återbesök och så ska vi utvärdera hur det funkar med de nya tabletterna, om någon justering behövs och hur vi ska fortsätta som.

Ja men förstår ni varför jag är som en urvriden disktrasa.
Totalt slut på och ändå lättad!!
En tvetydig känsla.

Hoppas ni haft en lugnare dag än jag.

Väl mött alla fina!

Kramen om!

Det är nu det gäller....

Superduper roligt möte att ta mig genom...not!
Mötet med läkaren jag gruvar mig så för.
Natten har varit klarvaket.
Inte minsta gnutta sömn eller jo ca en 15 minuter innan väckarklockan ringde var jag på väg att dvala bort.
Å då var det i princip ingen ide' att somna så jag tvingade mig upp ur sängen och nu känner jag mig som en påse nötter eller en urvriden disktrasa.
Trött så in i norden.

Ute småstormar det och det snöade sent i går kväll så jag tror inte att jag kan cykla.
Blir att gå de 5 kilometrarna.
Känns inte så skoj direkt, fast jag kommer nog vara ganska så mer sliten när jag kommer fram.
Önskar att klockan var nio och det var över....

Det nykokta kaffet med en skvätt mjölk i smakar ljuvligt en tidig morgon som detta.
Missionskask som min x-svärfar alltid sa att jag drack.
Vad vore morgonen utan nykokt kaffe.
Värre än de brukar kännas är ett som är säkert.

Jag är färdig sånär som att dra på mig nytvättade kläder.
Ingen make up, sånt orkar jag aldrig nuförtiden.
Håret är inte tvättat på en månad.
Inte som tjejen jag såg i ett fotoalbum hos en väninna en gång i tiden.
Hon var så in i bängen spacklad och stylad att jag undrade vem hon var och hur hon orkade.
Det visade sig vara jag som 17 åring.
Höll på att svimma när jag insåg det....hahaha
Nej, idag är det look a'la naturell som gäller.
Å ska man ge sig ut i blåsväder som jag ska idag är det bäst så...

Väl mött alla fina!

Kramen om!

tisdag 6 november 2012

Samtal...

I dag är det då dax att gå på samtal igen.
Det var några veckor sedan jag sist var på ett.
Vet faktiskt inte längre huruvida dom gör mig gott eller inte.
Det är inte så att hon är otrevlig på något sätt men jag undrar just om hon räcker till?

Min läkare har sagt att jag inte längre, enligt henne, får älta mitt förflutna.
Hon har ju rätt i att jag känner mig klar med det som kommit upp.
Det behöver jag inte längre prata om. 
Men varför mår jag fortfarande så in i nordens dåligt?
Jag har liksom ingen riktig aning själv.
Sista samtalen jag gått hos beteendevetaren har inte gett lika mycket som i våras då det fanns något konkret att ta på.
Nu haltar jag mer eller mindre...

Nåja, jag får väl se efter dagens samtal...

I går cyklade jag in till byn för att göra ett ärende. 
Passade på att panta bort lite när jag ändå var på affären.
Å där så träffade jag en av mina kusiner.
Det var länge sen jag såg honom sist. 
Han är en av dem jag alltid pratat mycket med genom åren. 
Jag har en del kusiner särskilt på min fina Pappelinos sida. 
Han växte upp i en familj med sex barn. 
Fyra pojkar och två flickor och de flesta av dem skaffade sig ett gäng barn själva så ja, ni förstår. 
Vi hade i alla fall ett mycket fint samtal. 
Jag berättade om min depression och han i sin tur om sin separation. 
Tunga ting att avhandla över frysdisken på en affär men det var så det blev...

Väl hemma så rasade jag omkull i sängen och kom knappt upp under resten av kvällen.
Hade ingen ork och ingen form av energi i kroppen.
Det var som vanligt med andra ord.
Jag har så svårt att uppbringa energi.
Vet att jag ibland försöker vara duktig och tex baka men när jag gjort en sådan insats finns inget kvar i mig.
Jag undrar just hur man gör....
En sak som gör det svårt är ju givetvis de korta sjukskrivningarna.
Å deras planeringar, å det känns stressande.
Konstig värld vi lever i!

Fick några synpunkter på mitt förra inlägg rörande min läkare och det här att byta ut henne.
Det går inte.
Jag går via företagshälsovården och hon är den enda läkaren där så att byta är uteslutet tyvärr.

Nej nu ska jag göra det sista innan jag cyklar in till mitt samtal.

Väl mött alla fina!

Kramen om!

fredag 2 november 2012

Fredag då....

Idag är det fredag. Dagen med stora skälvan. Dagen då ensamheten tar vid.
Än så länge sover Mini men han åker till sin pappa om några timmar. Maxi har redan tidigt i morse åkt, via universitetet och tenta..

Som vanligt känns det i början gruvsamt. Att bli ensam. Inte så att jag inte gillar ensamheten eller har särskilt svårt för den men första dagen då barnen växlat boende är alltid jobbig. Det blir så himla tyst.

Ute regnar det, inne är det varmt. Natten blev inte bra då jag än en gång hostat sönder den. Blir inte många timmars sömn. Väldigt svårt att komma mig till ro då hostan sliter sönder mig. Nåja är jag förkyld så är jag. Inget jag kan göra något åt. Bara fortsätta försöka kurera mig, bli frisk så jag orkar med resten av livet.

Resten av livet, meningen känns ganska så fadd i min mun. Jag har ingen aning om vad resten av livet innebär för egen del. Jag har ingen plan att följa längre. Jag har egentligen ingenting förutom långa mörka dagar. Pessimist? Nej inte jag, eller?
Just för tillfället är framtiden som ett olöst mysterium. Något diffust som inte går att greppa. Något som jag inte ens kan tänka mig...
Framtiden, den borde kännas ljus och luftig, skir och kärleksfull, något jag längtar till men icke. Inte idag, inte just nu.

Berg och-dalbanan är jobbig att genomleva i dagsläget.
Detta att inte veta någonting.
Att inte ha en aning.

Hur blir då helgen?
Skulle gissa på ensamt.
De flesta har fullt upp med umgänge och middagar. Det är ju dubbelhelg så jag kan nog knappast förvänta mig att telefonen går röd.
Fast jag är ju inte så social och sällskaplig nu så det kanske gör detsamma när jag tänker efter.
Men lite tråkigt blir det säkert.
Får tända ljus och lyssna på musik, kanske måla. Ta tag i det som finns inom mig som måste/vill ut.

Särskilt lockande känns det dock inte.
I alla fall inte just nu!

Nåja allt blir som det är tänkt i det långa loppet!

Väl mött alla fina!

Kramen om!